Okej, låt oss prata om humor. Eller, låt snarare mig prata om humor, då diskussion i ämnet ofta väcker osämja och monologform alltid är att föredra när det ska analyseras, om inte alla berörda parter har exakt samma smak. Och jag förväntar mig verkligen inte att alla som läser detta, hur mång- eller fåtaliga ni än är, ska dela mitt goda sinne för humor - jag menar, åtminstone tusen av er betalade ju faktiskt för att se Magnus Betnér uppträda i helgen.
Men nej, egentligen vill jag inte bråka om saken. Egentligen vill jag inte kritisera eller förlöjliga någons komiska smaklökar. Även om jag i framtiden kommer ha mycket svårt att lita på någon som inte helt bojkottat
TV 4 sedan de släppte trailern till sin vedervärdigt förhatliga nyinspelning av The Office.
Förlåt, nu halkade jag upp på min höga häst igen. Svensk tv må ha tagit århundradets bästa komiska koncept och våldtagit det å det allra grövsta - men de var ju i alla fall inte först. Nej, jag tänker inte beklaga mig över vår kulturs brist på humor i den här texten. Från och med nu, alltså.
Vad jag vill prata om, eftersom det är ett område som jag är betydligt mer bevandrad i, är brittisk komedi. Brittisk komedi och dess förmåga att vara kreativt provocerande i vår sekulariserade och korrumperade samtid. Brittisk komedi som The Office-duon Merchant/Gervais nya Life’s too short, en smärtsam showbiz-mockumentär där Warwick Davis spelar en David Brent-iserad version av sig själv.
Dråpligheterna bygger ofta på det faktum att Davis är dvärg och serien har fått mycket kritik, främst för att det hade varit så påfallande politiskt inkorrekt om han tillhört en förtryckt minoritet vars strävan efter jämlikhet allmänt tagits mer på allvar. Och, visst, det är en valid tes, men faktum är att det hela ändå är genialiskt roligt - vilket kanske inte automatiskt gör det acceptabelt, men frågan är om något kan vara både xenofobiskt och genuint kul?
Personligen tror jag att de liksom tar ut varandra (exempelvis Solsidans misslyckade försök att satirisera homofobi), och därigenom fattar jag beslutet att inte bara acceptera Life’s too short, utan även se det som bra och innovativ humor.
När jag intervjuade den amerikanske komikern Stephen Lynch visade han sig vara oväntat sympatisk, trots att hans visor om hur skrattretande handikappade människor är utgör typexempel på den xenofobiska anti-humorn. Han erkände till och med hur han hatade sin allra populäraste sång, den hånfulla Special Olympics, eftersom den är "elak helt utan anledning"; och även om jag har svårt att se en anledning till elakheten i någon av hans texter så tycker jag att det var en viktig poäng: Egentligen är ingenting heligt, vad som helst är up for grabs - men aldrig om humorn grundar sig i hat.
Life’s too short är nämligen ingen hånande drift med Warwick Davis ringa storlek, utan en kärleksfull drift med hans roll inom populärkulturen, i egenskap av Storbritanniens "go-to dwarf". Kortväxthet i sig är självklart inte något lustigt - men att världens mest publika småperson tvingas krypa in i en urgröpt nallebjörn och mingla på ett bröllop med Star wars-tema är ändå det. Lite, i alla fall.