Musik är ett av fundamenten för ett barns själsliga välbefinnande. Musik ger förutsättningar för ett mer mångfacetterat känsloliv och dynamiskt intellekt. Detta är ingen åsikt utan ett faktum. Ett litet barn som improviserar dans kan närmast jämföras med konstens spontanism, John Coltrane eller en centralstimulerad bibliotekarie framför scenen när Träd Gräs och Stenar spelar. Det blir jorddans direkt.
En fantastisk och förlösande syn att insupa. Detta är av godo och skall premieras då jag anser att denna rena period i livet skall hållas intakt så länge upp i åldrarna som det bara är möjligt innan överjagets tyranni tar rodret. Men det finns en annan sida…
Jag minns det som igår. Dagen då Mojje kom in i vårt hem. Det var en söndag. Vår 5-åring kom hem från dansskolan och ville självfallet redovisa dagens stegkombinationer. Bortsett från mina obligatoriskt glansiga ögon av faderlig stolthet, insåg jag samtidigt att en demon klivit över tröskeln. Mojjes Semesterparadis stod för ackompanjemanget och ett antal, för mig då okända tics, började spela i mitt ansikte. Jag anade magnituden av det repetitiva helvete som väntade. Ett purgatorium att rotera i, marinerad som en spädgris. Sedan den dagen har jag återkommande dagdrömt om att få vila på ett par armpuffar i en ocean av flytande Rohypnol.
Låt dessa ord klä skott för en stilla bön om nåd. Jag har kommit till vägs ände med detta. Det måste finnas ett sätt att lyfta fram musik för barn som inte väcker lusten att börja dricka etylalkohol på dagtid hos oss vuxna. Då själva repetitionen av en låt har en, metodiskt sett, central roll för barn tror jag att det är av yttersta vikt att kreera musik som har fler lager än Kent Ekeroths Cortex.
Om vi utgår från att vuxna har en mer avancerad musiksmak än små barn, vilket inte är fallet i ett bekymmersamt stort antal fall, kan jag garantera att barn kan lyssna till samma musik som vuxna. Men om jag ska lyfta fram ett exempel där jag tycker låtar, produktion och artisteri sammanfaller på ett ljuvligt sätt för både barn och vuxna, är det Bröderna Lindgrens plattor.
Förutom musiken till Allram Eest och Höjdarna har Mathias och Andreas Lindgren släppt tre fantastiska album för barn. Eller Vuxen barnmusik som också debuten från 2007 heter. För mig var inkörsporten Här kommer ambulansen från den andra plattan. En råtuff låt med kul text, kul video och den fantastiske Nina Ramsby på sång. Kul är bra. Bra är kul. På den senaste plattan I tiden gör Luleås egen Matti Alkberg plattans bästa låt, Sniglar utan skal. Övriga artister som medverkar på plattorna är bland annat Ebbot Lundberg (TSOOL), Olle Ljungström, Kristoffer Åström (BD-geni), och First aid kit. Det är således top of the line hela vägen.
Min poäng är att denna musik funkar för barn och vuxna på ett sätt som kanske bara Jojje Wadenius lyckats med innan. Det är ett subtilt trick väldigt få lyckas med, men om vi alla samarbetar kanske det musikaliska klimatet i denna genre kan värmas upp samtidigt som suget efter etylalkohol bland småföräldrar svalnar.