Och han fortsätter:
Därför är det lite konstigt hur finjournalisterna alltid försökt göra den till något slags högre vetande, som en etikett på vad "bra" smak skulle vara. Åsikter om att Aqua skulle ha förändrat popmusiken på 1990-talet släpps inte fram på nöjessidornas tyckande. Kan du inte namnet på minst tre av låtarna på Glas Vegas senaste så får du inte gästblogga på djungeltrumman. Vad det verkligen det här vi drömde om nu när alla skulle kunna bli kritiker (läs bloggare).
Det bästa som hänt popkulturen är de senaste årens utveckling av den nya musikbranschen och twitter. Samtidigt är det väl det sämsta. Skildringen av popkulturen har aldrig varit bajsnödigare än nu. Knappt någon vågar ju tycka om något innan någon annan har sagt att det är okej. Trots att det aldrig kommit mer nytt än nu. Innan P3 har tagit upp en låt på spellistan så recenserar DN inte den plattan. Innan Z-TV har lagt videon på rotation så tittar inte ens MTV på den. Innan Discobelle har postat din remix så spelar ingen dj den på klubben. Samma soppa inom allt som har med populärkultur att göra. Damian Hirst borde dela upp de där 605 miljoner kronorna han sålde sin diamantbeströdda döskalle för mellan de kritiker som hajpade upp honom från början. Det borde kanske till och med bli lag på det? En lag om att de som lyckas med sin konst, film eller musik borde bli återbetalningskyldiga till dem som uppmärksammade dem först. Pengar är det enda som kan tvinga dem som ansvarar för popkulturens skildring att våga att inte bara snegla över axeln.