Sommaren är här. En tid då man egentligen inte ska sitta framför teven och glo.Dessvärre går det inte att låta bli just i år. Orsaken är en man med en djup kärlek till det hantverk som en teveerie faktiskt kan vara. Personen i fråga heter Alan Ball. Skaparen av vampyrserien True Blood. Snart är säsong tre här och jag längtar redan. Jag hoppas, hoppas, hoppas huggtänderna är slipade och att serien inte bara går och brinner upp i solskenet. Man kan aldrig vara riktigt säker. True Blood har trots allt vandrat iväg från den ursprungliga tonen vid ett par tillfällen vilket gjort mig oroad. Helt plötsligt har den blivit väl oseriös, lite för komisk, tappat stinget. Lyckligtvis har den alltid återhämtat sig, eller så har jag bara accepterat seriens nyfunna väg. Det är ett stort åtagande att börja följa en teveserie. Åtminstone för mig. Jag är först och främst en filmnörd. Tiden räcker inte till om man ska plöja dvd-boxar och dessutom försöka hinna gå på konserter, se biofilm och skriva ett par hundra artiklar om året. Det jag följer är i stort sett bara True Blood, Simma lugnt Larry och South Park. Det räcker. Jag kräver mer än superhjältar och seriemördare för att min hand ska öppna ett dvd-fodral, plocka fram skivan och lägga den i spelaren. Och därefter glo, glo, och glo. Det krävs något utöver det vanliga för att fånga mitt intresse. Egentligen är jag småsugen på David Simons New Orleans-serie Treme (med vad jag hört en lysande Steve Zahn i huvudrollen). Min polare Bob tycker den är bra så här långt. Men den irrar tydligen mållöst och handlar först och främst om musiken i New Orleans (den vill fånga stadens tradition av improviserat musicerande, vilket knappast kan hålla i längden). Ska jag sätta mig in i den, strunta i den, ta den senare? Jag vet faktiskt inte. Jag tror att det är serier som Lost och Arkiv X som präglat min inställning till teveserier. Det går inte att lita på att manusförfattarna och producenterna sätter punkt vid det bästa tillfället. Det är annat som verkar styra; tittarsiffror och andra produktionsmässiga faktorer. Lost har, liksom Arkiv X gjorde, gått på tomgång i evigheter. Där går min gräns - det är slöseri med tid att aldrig nå fram till slutet av en berättelse. Det är mitt, mitt, mitt - hela tiden. Aldrig slut. Men jag vill ändå inte veta hur Lost slutade eftersom jag kanske någon gång i framtiden har all tid i världen att döda - och då kanske den plötsligt känns intressant (men förmodligen inte). Jag tappade intresset för Arkiv X efter ett par säsonger. Men gick tillbaka några år efteråt och såg de avsnitt som förde handlingen framåt. Plötsligt kändes serien bra igen. Det finns alltså fördelar med att vänta med att se tills en serie satt punkt. För gott.
