Patti Smith inleder sin omtalade och prisbelönta självbiografi Just kids med ett barndomsminne. Det är fyrtiotal och platsen är Humboldt park i Chicago, hon promenerar där tillsammans med sin mor längs Prairie river, och första gången i sitt unga liv ser hon en svan.
Hon blir mycket exalterad av den egendomliga uppenbarelsen, av den långa, böjda halsen och den vita fjäderskruden. "En svan", förklarar modern som noterar dotterns upphetsning. "Det är en svan."
Den lilla Patricia prövar ordet, hon upprepar det för sig själv, men det räcker liksom inte till. Det täcker inte in åsynen av fågeln, det säger ingenting om dess vithet och storslagenhet. Det lyckas inte fånga upplevelsen av de långsamma vingslagen. Det beskriver inte den överväldigande känslan när fågeln lyfter och till slut blir ett med himlen.
Hon skriver: "Jag upplevde ett hugg av smärta, en egendomlig längtan som ingen förbipasserande lade märke till, inte heller min mor, träden eller molnen."
Jag läser det korta stycket om och om igen. Det är som om allt finns där. Allt. Allt som gör en människa till en människa. Allt som gör en konstnär till en konstnär. Den existentiella ensamheten finns där. Upplevelsen av något utanför en själv. Behovet av att formulera upplevelsen. Längtan efter det precisa uttrycket.
Inte sällan uppstår konst ur en brist. Ur en hunger. Ur en ofullständighet. Det är inte det fullt begripliga som ska naglas fast, inte det överenskomna, det införstådda. Snarare måste man ge sig in i gnisslet, in i disharmonin. Kanske finns där en önskan att laga, att göra helt, men det är ändå i själva sprickorna som konsten frodas.
Det är knappast någon tillfällighet att Patti Smith börjar berättelsen om sitt liv just där. Man kan tänka sig barndomsminnet med svanen som ett slags urscen, som en omskakande upplevelse som komplicerar tillvaron, men som också kan ge kraft och djup åt livet. Man kan tänka sig att viljan att kommunicera, och samtidigt erfarenheten av att de befintliga orden inte räcker till, skulle kunna vara en gynnsam grogrund för ett konstnärskap.
Man kan tänka sig. Men säkert kan man förstås inte veta.
Jag läser stycket igen. Och minns en fågel från min egen barndom, en storspov. Jag såg den aldrig, bara hörde, från andra sidan viken på sommarkvällar. Dess vemodiga jubel som en hälsning, som en försmak av något annat, något bortom. Det väckte en saknad som jag inte visste att jag ägde, jag fylldes av något som jag inte hade ord för. Nu vet jag vad det var. "... en egendomlig längtan som ingen förbipasserande lade märke till ..."