Vardag. Ja, jag erkänner. Jag har legat och funderat en hel del på mitt liv. Tänkt på vad som hade kunnat vara. Vad som aldrig blev av. Drömmar, mål och förhoppningar. Sällan till aldrig infriade. Varför det blev som det blev. Var jag kommer ifrån, var jag står och vart jag ska. Jag kanske flyttade hemifrån för tidigt. Det kanske inte fanns några alternativ. Jag kanske gjorde rätt. Vad vet jag. Jag har funderat över vad jag egentligen kan. Var min plats på kartan är. Skriva musik, det är ett måste och så är det med det. Men några pengar, det har jag aldrig haft. 2009 kom jag på många sätt till en brytpunkt i tillvaron. En inre röst sa till mig: "Young man, det är dags. Gå ut. Gör någonting. Möt världen. Använd truten och pennan. Någonstans måste det ju ta dig. Försök. Bara försök. Var inte rädd." Ja, ni förstår. Hela den biten. Sedan hände det saker. Jag beslöt mig för att lägga ned Elmo. Jag släppte en skiva i juni och den sista spelning blev i somras på Luleåkalaset. Det var ett värdigt avslut. Det liksom kändes i luften. Det jag alltid ville med Elmo var att få någonting sagt. Jag är inte längre helt säker på exakt vad, men just där och då så lyssnade folk. Mitt livs revansch, fram till den dagen, fick ett bokslut. Sedan startade jag ett nytt band med ett bredare spektrum. Magnus Ekelund & Stålet. Kanske inte närmare hjärtat, vilket vore smått möjligt, men mer innerligt. Någonting som 2009 bara lagt grunden för. Jag började skriva krönikor och blogga för denna tidning. Efter att ha varit kroniskt livrädd för att uttrycka mig i någonting annat än popsånger (ja, ni, någon, kanske minns mina första intervjuer) så var det dags att spränga den barriären. Och mycket riktigt blev reaktionerna som jag tänkt mig. Mycket ofarligt. Allt är helt i sin ordning. Att träffa en granne i trapphuset är ändå fortfarande ett mycket större gig. Att förbereda sig mildrar scenskräck (torgskräck) och rampfeber (egna förväntningar) avsevärt. Jag insåg också att mitt inre bråk med Jokkmokk utmynnar i att en del av mitt hjärta alltid kommer att vara kvar där. På gott och ont. Det bara är så. Därför ville jag göra något. Efter att Jokkmokk Rokk och Jokkmokksfestivalen gått i graven, med tidigare generationer, så kände jag och Jonas Zakrisson att det var dags att föra arvet vidare. Vi byggde Talvatisfestivalen. Det blev faktiskt uppskattat. Över förväntan. Missförstå mig rätt. Vi räddade inga liv och stoppade inga krig. Folk söp mest, som det alltid är på festival, men man kände verkligen att riktig livemusik var saknad. Att vi fick dit Jakob Hellman, mitt i denna grymma line up av band, är fortfarande en bedrift jag är stolt över. Det blir svårt att toppa. Resten var inte lika svårt. Kort sagt gick man på möten och använde truten. Talade om sin ambition och sitt upplägg. Det krävdes bara att man arbetade. Så nu, 2010, är det bara för mig att fortsätta arbeta. Fast ännu hårdare. Länge leve vardagen och dess stilla dagsljus.
