"Kulturen är en mäktig kraft. Inget blaskigt, liksom saft" skaldade en gång en god vän under ett möte i någon kulturbyråkrati. Poemet avslutades med konstaterandet att "konsten kräver annan märg, än tuschpennor i blandad färg" apropå de flitigt använda whiteboard-pennorna. Kreativiteten tar sig alltid sina egna vägar genom tråkiga möten och allehanda motstånd. På tisdag går remisstiden för Kulturutredningen ut och svaren strömmar in. Som man frågar får man som bekant svar. Självklart uppehåller sig till exempel Norrbottens läns landsting en hel del kring den så kallade portföljmodellen, den som innebär att kulturstödet regionaliseras. I stort sett är beslutsfattarna på landstinget positiva, dessutom vill de gärna delta i det pilotprojekt som Kulturutredningen föreslår att Norrbotten tillsammans med Västerbotten och delar av Västernorrland ska ingå i för att testa förhandlingarna kring "portföljerna". En del invändningar finns också i landstingets svar, bland annat anmäler de avvikande åsikter när det gäller några av Kulturutredningens förslag kring länsmuseerna. Men frågan hur hela portföljsjobbet ska gå till finns inte närmare beskrivet, därför torde det vara svårt att ens svara på vad man tycker om förslaget. Uppenbarligen tror utredarna också att det finns pengar att tjäna på att göra om "kulturpolitikens arkitektur", utan att ha räknat efter. Efter genomläsning framstår utredningen som något som i första hand utgår från byråkraten och hennes sätt att administrera sina tjänsteärenden. Som om kulturpolitiken går före och konstnärerna kommer efter och fyller i de numrerade fälten, som Niklas Rådström skrev. Men framför allt blir något annat väldigt tydligt - förskjutningen från en gammal till en ny retorik där yttryck som "demokrati" och "tillgänglighet" bytts ut mot "nytta" och "marknad". Och man får leta länge för att hitta några konstnärer i Kulturutredningen, som i stället väljer ordet "kulturskapare" utan att närmare precisera vad man menar. Men om detta kommer man inte att tala i remissvaren - där behandlas de konkreta förslagen. Pennornas färg. Märgen då? Det faktum att anslagen till kulturen bara ökat marginellt under de senaste 25 åren? Eller att det alltid varit och alltid kommer att vara konstnärerna själva som flyttar fram konstens och kulturens positioner, som skapar dödliga eller odödliga verk som emellanåt också drar in pengar och väcker inte bara människor utan understundom också städer och länder. Eller att det faktiskt redan finns något bra att bygga vidare på när det gäller Sveriges kulturpolitik, allt behöver kanske inte slängas överbord "för att passa dagens samhälle bättre", som moderaternas Cecilia Magnusson skrev i ett debattinlägg. Det finns anledning att fråga sig vem den här Kulturutredningen passar bäst.
