I dag känns det främmande att tänka sig Luleå utan ett Kulturens hus. Det inser jag nu i skrivande stund, trots att det endast är fem år sedan huset invigdes. Minnet rannsakas. Konsthallen, just det. Den låg där nere i backen. Konserter hölls på Ebeneser och Lillan. Norrbottensmusiken låg i Norra hamn. Och så fanns alltid Hermelinsskolans aula för vissa arrangemang. Där det nu är ett gym låg en gång biblioteket ...
Och trots att byggnaden känns märkligt självklar i dag var vägen dit oändligt lång. Min föregångare Marianne Söderberg har under sitt arbete med Kuriren 150 år gjort en djupdykning i denna tidnings historia, som lika mycket handlat om Norrbotten och dess historia eftersom en tidning lever och verkar i sin samtid.
Där framgår att ett hus för kultur diskuterats i Luleå under ett halvt sekel under olika benämningar; Folkets hus, Konserthus, K-hus där olika lägen och ritningar föreslagits och presenterats innan kommunfullmäktige fattade beslutet den 29 september 2003. Ett beslut som innebar att det skulle byggas ett Kulturens hus på bästa läget i Luleå centrum med en samlande kulturell verksamhet för musik- och scenkonst, bildkonst och bibliotek.
År 2007 hölls invigningen och under det första året kom cirka 700.000 besökare.
Jag har mycket svårt för ordet succé. Snarare skulle jag betona Kulturens hus betydelse som identitetsbärare för Luleå som stad. Från att ha varit en industristad där det i vissa läger funnits en misstänksamhet mot att bygga ett hus för "finkultur" har kulturen fått en central plats i stadens centrum. Huset har blivit en självklar mötesplats, nästan som Domus på Storgatan var under min uppväxt.
I dag tror jag att få skulle säga att det var fel att satsa 370 miljoner kronor på att bygga Kulturens hus. Det är snarare dess programinnehåll, inriktning, arvoden, biljettpriser, scenernas storlek, kaféets öppettider och restaurangens meny som diskuterats och kritiserats. Och det är bra, för utan ifrågasättande sker ingen utveckling. Jag tänker bland annat på den tidigare kollegan och nöjesredaktören Klas Granströms kritik av de programansvarigas ungdomssatsning eller egentligen avsaknad av ungdomssatsning när huset öppnade sina portar. Det är svårt att sia om inomhusfestivalen Minus 30 skulle ha blivit verklighet utan den kritiken.
Som sagts, det är i dag svårt att föreställa sig Luleå utan Kulturens hus, utan att för den skull förringa andra institutioner, gallerier, scener och platser där människor möts i kulturella sammanhang.
Min övertygelse är att mer kultur föder än mer kultur. Så nu sätter jag hoppet till planerna på ett Dansens hus och en scen nog stor för såväl stora danssällskap som större operauppsättningar. Det skulle inte bara vara underbart för dansen som konstnärligt uttryck, dess utövare och dess publik, utan även berika och förstärka den kulturella identiteten för oss alla som valt att bo i Norrbotten.