Jag har varit lite borta från debatten ett tag. Har missat att folk tycker att det är ömsom bra och ömsom dåligt med graffiti. Men klotter är tydligen dåligt, alldeles oavsett. Och Tintin. Eller om det var bibliotekarier.
Har med ett halvt öga märkt att Never mind the bollocks med Sex Pistols fyllt 35 och getts ut på nytt. För vilken gång i ordningen är dock oklart; jag har då en cd-utgåva, en supergullig liten, typ bok som jag köpte i England 1999 eller där omkring. Det var väl också något jubileum. Bra skiva är det i alla fall, en av de bästa.
Varför jag varit borta är för att jag stängde av lite, jag spelade in en skiva, det brukar bli så då. Det kan vara värt att veta om man har problem med mig i offentligheten: Släng åt mig en gitarr och en studio så drar jag mig undan med de verktygen. Ge klottrarna ett plank och problemet är löst. Eller?
Min uppfattning är denna: Jag gillar inte graffiti, eller rättare sagt så är det väldigt sällan det säger mig något. Men klotter gillar jag. Det tyder på ett samhälle med opposition, någon som är förbannad eller som bara vill retas. Som inte vet hur de ska uttrycka sig men uttrycker sig ändå.
För några år sedan var jag med en kompis på Tuna, vi växte upp där båda två, och nu gick vi där vi som barn lekt med varsin barnvagn. Högt upp på en vägg på ett av hyreshusen, mitt på en kortsida i höjd med andra våningen ungefär, hade någon skrivit "KUK" ganska stort. Alltså, fatta! Vilket projekt att ta sig dit, högt upp på en betongvägg. Dels måste risken att bli ertappat varit stor. Dels, eller framför allt, så skrev man ett könsord. Inget av värde, inget om hur samhället och systemet är sjukt och fel. Ingen stilfull tagg, inga färger. Bara stort med spritpenna: "KUK".
Vad jag menar är att saker inte nödvändigtvis måste vara konst för att ha existensberättigande i mina ögon. Även i en demokrati behövs provokationer. Även där finns det de som är så missnöjda att de knappt ens fattar att det är det de är. Eller så är det bara folk som vill provocera den goda smaken. Ge sig på egendom, liksom. Och innan ni börjar skälla på det så fattar ju ni med att det är skillnad på egendom och egendom. Jag gillar inte när folk repar bilar eller kastar sten genom fönster. Men lite tusch på en vägg? Helk ok med mig. Klotter är liksom en negation i sig. Varje klagomål är ett beröm. Det var själva provokationen man var ute efter. Och blir någon upprörd: Ett noll till klottraren.
Samma är det med Sex Pistols. För varje välskriven artikel i exempelvis Aftonbladet av exempelvis Erik Niva om hur det är fel att de återförenas och hur de bara hann med en skiva och så vidare, att deras betydelse därför skulle vara överdriven, så är det ett poäng till Pistols och ett minus till belackaren.
Så är det ju hela tiden: När provokationen är själva ändamålet så vinner provokatören. Det går inte att kritisera med mindre än att man framstår som en indignerad tönt. Enda sättet är att skratta åt klottret. Att lyssna på Never mind the bollocks på Spotify och glädjas åt att bästa versionen av deras inspelning av No fun äntligen finns tillgänglig. Eller så blundar man. Spelar in en skiva, klottrar på det kommunala planket i stället. Om inte annat så fick man åtminstone ett plank.