Way out west sålde slut för sjätte året i rad men programmet såg tunnare ut än tidigare år. Det krävdes ingen större planering för att hinna se allt man ville. De stora nostalgibokningarna Refused, Blur och Kraftwerk gjorde sitt för biljettförsäljningen men med förra årets Prince-spelning i färskt minne var årets festival en stor besvikelse.
Sist bokad till festivalen var Anna von Hausswolff och det är konstigt nog det bästa jag ser under festivalen. Tidigt på fredagen står hon på Azaleascenen och ser tagen ut över den stora publiken. "Det är speciellt att vara här, i hemstaden", säger hon. Himlen är grå och det duggar lätt när Liturgi of light mullrar ut över Slottsskogen. Hon spelar bara låtar från nya skivan Ceremony och det är helt overkligt bra.
På onsdagen före festivalen meddelade Way out west att de inte skulle sälja kött på festivalområdet, av miljöskäl. Det skulle dock fortfarande finnas mat, ingen behövde oroa sig för att gå hungrig. Vegetarianerna fick för första gången välja och vraka på festivalmenyn medan kränkta köttälskare rasade i kommentarsfälten. Kvällstidningen GT var inte sen att agera och stod utanför festivalentrén och delade solidariskt ut kött till de svältande. FN, lägg till detta på listan över mänskliga rättigheter: korv.
Senare på fredagen ser jag Feist på Flamingoscenen. "Free Pussy Riot!" står det på en hemgjord banderoll på trumsetet. En körtrio klädd i blått framför synkroniserade danser. I en totalt omgjord version av Mushaboom så glömmer Feist plötsligt texten, det gör inget. Leslie Feist har den kanske charmigaste scenpersonligheten på hela festivalen och publiken står och myser, trots att spelningen är lite spretig. Efter dova Graveyard vill applåderna inte ta slut."Way out west! You are making our softrockdreams come true". Senare under spelningen gästas Feist av Jeff Tweedy från Wilco och de sjunger You and i tillsammans.
På lördagen blir det klart att Frank Ocean ställer in sin spelning på grund av röstproblem. Ett tjockt täcke av besvikelse lägger sig över festivalen. Ersättare blev Loop Troop Rockers. För de som köpt biljett för att se Frank Ocean var det ett hån.
Vid tiotiden står nästan 30.000 vuxna människor i löjliga vita pappersglasögon framför Flamingoscenen och väntar på Kraftwerk. Själv har jag missat att ta ett par 3D-glasögon och känner mig lite utanför. Ljudet är märkligt lågt och det är väldigt mycket som att titta på en musikvideo. Kraftwerk står bakom självlysande podier och bakom visas bilder på rymden.
Jag går vidare till Linnéscenen där OFWGKTA (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) ska avsluta festivalen. Det är helt fullt i tältet och luktar gräs. Frontmannen Tyler the Creator har en Sverige-tröja på sig och sju minuter in i spelningen görs första stage-diven. Det märks att Odd Future är unga, det är bajsskämt och spex mest hela tiden. Det verkar väldigt kul där framme men något är fel med ljudet även här. Jag hör publikens vrål men inte ett ord av verserna eller något som sägs från scenen.
Med konkurrenter som Peace and Love i Borlänge och nya Stockholm Music and Arts får nog Way out west se till att vässa sig lite till nästa år.