Krönika: Konstigt arbete jag har

?Men vad är det som tar så lång tid??, frågar flickan på naturbruksgymnasiet. ?Hur kan det ta ett helt år att skriva en bok?? ?Ööh ? ääh ? uhm ?? Fast jag tusen gånger har pratat om skrivandets långsamhet, får jag plötsligt inte ur mig en vettig stavelse. ?Jomen, det är ju det där med att ? ja, man måste ju tänka jättemycket och ?? Flickans min är outgrundlig. Och jag vänder undan min blick, tittar ut genom fönstret, över de leriga ägorna, barackerna, den skoningslöst gråkalla tisdagsförmiddagen. Inget kommer till min undsättning. Inget. Det är ett konstigt arbete jag har. Det är konstigt att stå längst fram i ett klassrum och för vilken gång i ordningen berätta historien om hur det gick till när en viss berättelse kom till mig. ?Det var en eftermiddag för ganska precis fyra år sedan. Utanför fönstret var det vår. Det vill säga vår som det är vid Norrbottenskusten, snön ligger hård och svart.? Jag har sagt det så många gånger att ibland när jag står där, med några fingrar lite nonchalant halvt nere i jeansfickorna, vet jag inte om jag kanske redan har sagt just det där eller om det var på lektionen innan. ?Klockan var två och jag la mig ner i soffan i vardagsrummet för att vila en stund. Och när jag befann mig i det där gränslandet mellan sömn och vaka, ni vet, när tankarna börja sticka iväg åt sina egna håll, såg jag en bild framför mig.? Bla, bla, bla. De flesta lärare brukar bli rätt fascinerade. ?Tänk att man kan skriva en hel bok utifrån en dröm! Det är ju väldigt intressant för eleverna att höra det!? Eleverna är aldrig väldigt intresserade. Åtminstone visar de det inte. Det ingår inte i upplägget att vara fjorton-femton-sexton. Man ska inte bli fascinerad av en liten medelålders kvinna som skriver böcker där nästan ingenting händer. Det är ett konstigt arbete. Det är konstigt att vara författare, det går inte att förklara vad man gör. Det är å ena sidan alldeles konkret: Man sitter på en stol vid ett bord, man förfogar över 29 bokstäver och några skiljetecken, så skriver man först ett ord, sedan skriver man nästa, och nästa, och nästa. Det är å andra sidan ett mysterium: Det finns en berättelse gömd under de oskrivna orden, det finns ett förlopp, det finns människor. Man länkar samman ord och avtäcker en värld. Men att hitta de där orden, att skönja den där berättelsen ? herregud, vilken tid det tar! Sinnessjukt lång tid. Och för det mesta skriver man fel ord och måste hitta ett nytt. Och när man väl hittat det där nya, så stämmer det inte in i kedjan och då är det bara att gå tillbaka och göra om. Eller så börjar man dra berättelsen åt ett håll som den inte ska. Eller gör våld på personerna, ger dem egenskaper de inte äger och försöker ignorera att de står där på vita papper med händerna i sidorna och skakar på sina små huvuden åt en. Och det går ett tag, men inte i längden och så är det bara att göra om. Igen. Ord för ord. Men att förklara det där, utan att framstå som galen på riktigt, ja, det är svårt ibland. Och att det tar ett år eller så är ju heller inte sant. Egentligen har det tagit all ens levande tid dittills. Varje andetag man dragit, varje sak man upplevt, varje känsla man erfarit, varje motsägelsefull slutsats man dragit, allt det och mer därtill har behövts för att just de där orden ska kunna länkas samman i just den kedjan. ?Det tar tid helt enkelt, så är det bara?, säger jag till slut och intalar mig att minen i flickans ansikte är ett förlåtande leende.

Krönika: Konstigt arbete jag har

Författarinnan Katarina Kieri reflekterar i dag över frågor hon möter under sina föreläsningar. "Det är ett konstigt arbete jag har", skriver hon i sin krönika i Norrbottens-Kuriren.