Krönika: Konsten att bli av med en vän

Men debuten hade sitt smärtsamma pris. Den aktuella konstnären var en bekant till mig som jag träffade på universitetet då det begav sig. Några djupare vänner var vi inte, men vi var i alla fall så pass mycket vänner att när hon fick chans att för första gången hålla en egen utställning så skulle jag naturligtvis vara på plats under vernissagen. Jag funderade på hur jag skulle ta mig dit utan bil. Utställningen skulle nämligen äga rum i Öjebyn och ska man ta sig till Öjebyn från Luleå så får man promenera från E 4:an om man inte har råd med taxi. Men vad gör man inte? Jag tog bussen dit, fick mig en uppfriskande promenad och stannade sedan tre timmar i utställningslokalen vilket gav mig gott om tid att bli av med min konst-oskuld. Lite knepigt var det allt. Vissa tavlor saknade, i min oskuldsfulla värld, helt motiv. Dessutom berättade de en historia och att gå i en viss riktning i lokalen var att föredra. Jag gick naturligtvis i ?fel? riktning. Och vännen tittade på mig med medlidande och kanske lite förakt också. Men imponerad blev jag och bestämde mig för att köpa en tavla. Jag valde en liten experimentell akvarell som jag skulle få hämta två månader senare, när utställningen var över. Döm om min förvåning när jag inte hör av vännen alls efter vernissagen. Hon var som uppslukad av jorden och jag kunde inte låta bli att tycka att hon var något otacksam. Inte förrän utställningen var över ringde hon; tavlan var färdig att hämtas punkt slut. Så jag tog mina pengar och stack dit. Lite högtidligt kändes det allt; mitt första konstinköp och dessutom av en konstnär jag kände. Jag beslöt att förlåta hennes tystnad. Tavlan saknade upphängningsanordning. När jag påpekade det, kom en harang där jag lyckades uppfatta ord som ?stress? och ?mycket ?. Så jag rotade inte vidare i det. Men signering, det ska väl alla tavlor ha? Nja, inte nödvändigtvis på det sätt jag menar. Konstnären vände på tavlan och drog otåligt med fingret över en obegriplig text. ? Du får en dikt på persiska, det är min signering, sa hon något irriterat. Jaså jaha. Faktum är att jag sedan den dagen inte hört av konstnären med ett ord. Ingen fika på stan har det blivit, inga telefonsamtal, ingenting. Någonting hände uppenbarligen och jag lär aldrig få veta vad. Nära och kära har i all välmening gett mig mindre smickrande attribut; naiv, för snäll, småkorkad. Och när jag i helgen gick på ännu en vernissage med en kompis inblandad, var jag i all min vidskepelse på min vakt. Men det gick bra och jag har till min lättnad pratat med honom efter det. Tavlan har ännu inte fått någon upphängningsanordning. Den står helt enkelt lutad mot bokhyllan och när jag ser den blir jag numera full i skratt. För den bär på en egendomlig historia. Och kanhända finns förklaringen till konstnärens mystiska försvinnande ur mitt liv på dess baksida?

Krönika: Konsten att bli av med en vän

För en massa år sedan gjorde jag min konstdebut. Alltså, jag själv klev inte ut i världen som konstnär, däremot gick jag som en nykläckt kyckling på vernissage och drack cider och fylldes av en än större beundran för dem som har förmågan att fylla vita ark med ordlösa berättelser.