Varje år i januari och februari ringlar sig köerna långa fram till receptionen i motionstemplet. "Nyårslöftena", säger vi som har avlagt våra löften för länge sedan och alltjämt håller dem. Vi ser menande på varandra, smiter förbi kön och håller rutinerat våra kort under läsaren. Sedan in i omklädningsrummet till den invanda kroken och därefter vidare in till spinningen eller cirkelfysen, upp till gymmet eller löpbandet.
"Va?" utbrast en författarkollega i höstas. "Tränar du?"
"Ja."
"Flera gånger i veckan?"
"Ja."
" Har du alltid gjort det?"
"Tja, mer eller mindre."
"Men, du har väl aldrig skrivit om det?"
Nej. För vad skulle jag skriva? Det är svårt att på ett vettigt sätt berätta om konditionsträning. Det är för sunt, helt enkelt. Det blir ointressant. En skönlitterär text lever på sina sprickor och blottor. Lycka måste ställas mot lidande, skönhet mot förfall, styrka mot undergång. Annars tror vi inte på det. Annars blir det lätt för mycket av det goda, det uppstår en övermättnad, och vi börjar må illa som barn efter ett tårtkalas.
Jag har inget behov av att problematisera mitt motionerande, det gör mig bara gott, däremot tycks andra ha det. "Det kan inte vara nyttigt att träna så där mycket", hör jag med jämna mellanrum utan att det följs av någon mer specifik analys. Och bland mina konstnärligt yrkesverksamma vänner och bekanta, finns många som under årens lopp har sträckt på nacken när min träning kommit på tal, och närmast aggressivt tillkännagivit: "Jag promenerar!"
Jodå, jag förstår. Det är gamle Descartes som spökar, de flanerande filosofernas uppdelning av kropp och själ, motorik och intellekt. Jag tänker, alltså finns jag. Jag springer fort, alltså har jag inget i skallen.
Jag promenerar också, varje dag faktiskt, minst en gång. Men det tillfredsställer inte mitt behov av att svettas, att utmana muskelkraften, att maximera syreupptagningsförmågan.
Författaren Haruki Murakami är en som gett sig på att skriva om sitt eget motionerande. För ett par år sedan kom hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning ut på svenska. Det jag minns bäst från läsningen är hur han under ett tiomilalopp (!) passerar en mental tröskel och springer sig rakt in i meningslösheten. Det är sorglig läsning. Och sorg är knappast vad man förväntas möta i en bok om löpning. Att just den sprickan öppnades var det som för min del gjorde boken läsvärd.
Själv fortsätter jag gladligen att ge mig ut i skidspår och hålla mitt kort under läsaren. Några berättelser ser det inte ut att bli ännu på ett tag. Det är kanske som det gamla ordspråket lyder: Hälsan tiger still.