Lagom till den folkfest som är Bonfire night anländer jag i ett förvånansvärt sansat London, varken drabbat av några märkbara efterskalv från Augustiupploppen eller panikångest inför de olympiska spelen. Allt är så lugnt det blir i en tätbefolkad metropol och folk gör sig redo för att fira med familj och vänner.
Bonfire night är mer eller mindre en korsning av Halloween och Valborgsmässoafton och firas till minne av att den katolske rebellen Guy Fawkes inte lyckades spränga parlamentets överhus någon gång på 1600-talet. Det är också, precis som cricket eller shepherd’s pie, en sådan där grej som man lätt misstänker att engelsmännen bara låtsas förstå själva, med tanke på de bristfälliga förklaringar som följer då man vågar fråga. Men det är åtminstone en ursäkt att festa.
Förra gången jag tog mark på Heathrow var nyårsafton 2009 och mina förväntningar var högre än på något tidigare årsskifte. Vi hade långt i förväg köpt biljetter till den vid det här laget utsålda nyårsfesten på Coco i Camden; så briljant betitlade band som Reverend and the makers och Ou est le swimming pool skulle spela in det nya året och allt skulle bara bli helt sjukt nice.
Väl vid klubben började saker så gå fel. Biljetterna låg kvarglömda i någon förfestsoffa en mil österut och nya fick införskaffas för hundratals pund från en skum hälare. När vi kommit in förlorade jag direkt alla mina vänner och på tolvslaget fann jag mig själv ensam, vilse och förvirrad. Ett komplett misslyckande.
Det faktum att nyårsafton lätt blir årets största besvikelse har säkert de flesta upplevt, just på grund av de ouppnåeliga krav som byggs upp inför tillfällen då alla förväntas ha roligt. Företeelser av denna typ har jag hört beskrivas med uttrycket prescribed funtime (alltså receptbelagd trevnad) och till kategorin hör självklart också den femte november. Min Bonfire night blev följaktligen tröttsamt tråkig och resulterade inte i något mer innovativt än facebookstatusen: "... åker hem och sover. Fawk you, Guy Fawkes."
Under ett stycke ordinerad rolighetstid som jag aldrig förr deltagit i, och därigenom omöjligen kunde ha några riktiga förväntningar på, lyckades jag alltså per automatik ha en precis så dålig kväll som jag tänker mig att man oundvikligen har på folkliga högtider. Vägarna runt denna förbannelse verkar få, men jag tror att lösningen kan ligga i ett totalt förnekande av framtidens existens - och därigenom även en avsaknad av förväntningar.
När jag så för knappt två veckor sedan återvände till England frågade en vän om jag inte ville fira även detta årsskifte i London. Mycket möjligt, svarade jag. Någon annan föreslog snart att nyårsafton borde utspela sig på Föreningsgatan 7 hemma i Luleå. Kanske det, sa jag nonchalant.
Som sagt, ett totalt förnekande av framtiden. Konceptet 2012 finns inte i min värld och om det ändå envisas med att till slut komma flygande tänker jag välkomna det med ett leende - men framförallt oplanerat och spontant. Förmodligen någonstans på norra halvklotet, men man vet aldrig.