Krönika: Kom upp ur klädcontainern

Det kan villigt erkännas. Till och med jag kan bli lite trött på dansband. Framförallt efter en hel veckas dansbandsorgie på platsen som Gud glömde; Malung. Först åker du genom Sverige, sedan ytterligare 40 mil i bara skog. Har du tur möter du en bil, men då är den garanterat på väg därifrån. När du tror att du kommit till vägs ände, kör du en bit till. Då har du kommit rätt. Här samlas 39.000 besökare från hela Norden varje år på Dansbandsvecka. Och då är det som att dricka koncentrerad saft, jämfört med en vanlig danskväll som kan jämföras med saft utspädd med för mycket vatten. Aldrig förr syns så många joggingbyxor och foppatofflor som i Malung under den veckan. Aldrig förr läggs det så många flintastekar på grillen och aldrig förr stretchas det så mycket som vecka 29. Orsaken är de 54 banden som spelar under veckan och det är också de som är roten till min (onda) krönika denna gång. Nämligen klädseln. Få dansband tänker nämligen till en extra gång innan de går upp på scenen. Det är ju gamla skolkamrater som repat riff i källaren i tio år, för dem spelar utseendet ingen roll. Den gamla fula Dressmankavajen från 1991 sitter ju fortfarande bra (om den inte knäpps vill säga) och visst kan alla i bandet ha trasiga t-shirts...för det visar ju bara vår "coola" stil. Ungefär så tänker de flesta dansband. Stylister, make up-artister, kostymörer och frisörer skulle gå i taket och in i väggen på samma gång om de fick fria händer att hjälpa Sveriges orkestrar att se representativa ut. Säckiga jeans, solkiga tröjor och fettigt hår är vardag för banden som står på scenen och ska glänsa, vara vackra, roa och glädja. Något som är helt omöjligt om man sovit i en sopcontainer och sedan plockat på sig det som fanns däri. För om banden inte har vett att klä upp sig för sin publik, hur i all världens dar ska då publiken ha vett att klä upp sig? Danspubliken är nämligen en av landets sämst klädda. Visst är det opraktiskt med päls och boa, inte så dansvänligt med tättsittande klänningsfodral eller en frack. Men bara för att det är dansbandskväll behöver inte publiken dra jeansen upp till armhålan, ta på den blommigaste hawaiiskjortan i nylon och toppa med axelvaddsblus från det glada 80-talet. Tyvärr händer det hela tiden. Och jag frågar mig varför? Jag tror det handlar om bekvämlighet. Nämligen att den här blusen är bekväm att ha på dans och de här byxorna är ju så sköna. Att se sig i spegeln en extra gång är tydligen för mycket. Men att gå på dans är lika mycket att visa upp en bit av sig själv. En ren skjorta och snygga byxor kan väl inte vara för mycket begärt? Det kanske till och med kan ändra hela ditt liv, när du blir uppbjuden av drömpartnern! Har du Gulins reasortiment lär det inte hända! PS: Nu tycker kanske en och annan läsare att jag driver med dansbanden (de har det ju ganska fattigt och kämpar på så gott det går) och är elak med danspubliken. Och svaret från mig är: Ja, det gör jag.