Det finns en massa förståsigpåare som tror och hoppas att de har koden till kioskvältaren, alltså bestsellern. I USA kan man hitta otaliga bästsäljarhandböcker med ett beräknande formeltänkande som "avslöjar" hemligheter om en bestsellers struktur och beståndsdelar som författare av olika slag kan använda. Häromdagen skrev SvD om snickaren John Baldwin som studerade spänningsromaner och sedan utarbetade en framgångsrik formel för att skriva sin egen. Tillsammans med en forskare knåpade han ihop bästsäljaren The Eleventh Plague som sålde multum. Denna Baldwin är en av få som lyckats skriva något av värde genom att följa handböcker eller formler. Jag anar att dessa kokböcker är absolut bäst på att cementera klichéer och annat som känns gammalt. Ibland när jag ser någon halvkass film skiner det igenom hur manusförfattaren läst en manushandbok. Och ändå når inte filmen lägstanivån för "standardrulle". Ett gott exempel på lån och stöld som fungerar är Tarantinos filmer. Det finns inte en enda kultfilm som går säker när han är i farten. Skillnaden mellan Tarantino och klåpare som följer manusböcker till punkt och pricka är att QT självsäkert snurrar in dessa plundrade element i sin egen stil- och språkdräkt. Och då blir det konst. Något utöver det vanliga. I helgen såg jag en bra film som aldrig någonsin skulle kunna bli producerad i dagens (eller dåtidens) studiosystem. Berättelsens struktur är raka motsatsen till bästsäljarens. Ändå är Alejandro Jodorowskys El Topo från 1970 en tilltalande och sevärd film. Filmen handlar om en svartklädd revolverman som irrar runt i öknen. Det kryllar av symbolik överallt och banditer blir skjutna kors och tvärs (Yoko Ono och John Lennon älskade Jodorowskys film och såg till att Beatles-managern Allen Klein köpte och distribuerade den). El Topo lämnar mig med fler frågor än svar. Och jag inser att filmer av den typen inte är kommersiellt gångbara. I längden tror jag ändå att El Topo kommer att vara viktigare för mig än de flesta andra filmer jag sett under året. Kanske just för att den är så obekant jämfört med annat. Efter att jag sett samma film om och om igen är det mer givande att ta del av en berättelse där skaparen inte kommit i närheten av böcker som The Complete Idiot’s Guide to Getting Published eller Robert McKees alltför stilbildande Story. Jag avslutar med några av John Baldwins budord för bästsäljare: "Det ska finnas en hjälte i historien som är expert på någonting", "Det ska finnas en skurk som också är expert", "Hjälten arbetar med en grupp experter", "Några måste bli kära i varandra", "Skurken måste flytta sin uppmärksamhet från sitt ursprungliga mål, mot hjälten och hans grupp". Fina budord, ja. Men hur många såna här berättelser behöver vi?
