Jag var 13. Biblioteket var en filial, inrymd i en skola. Hon som jobbade där hette S. Förmodligen var hon bibliotekarie, men jag låter det vara osagt. Det där med titlar var inte så viktigt då, inte på människor. Den här kvällen kom jag dit ensam. Det hände inte ofta, men det hände. Biblioteket var vid den tiden ett av de få offentliga rum som det var möjligt att gå till ensam. Klädaffärer var uteslutet, fik eller bio fanns inte ens på kartan. Man traskade genom en korridor, vek in genom den vidöppna dörren och där, rakt fram fanns lånedisken och bakom den satt S. Jag styrde som vanligt stegen lite till höger, mot ungdomsböckerna, mot Hans-Eric Hellberg, Kerstin Thorvall, Gunnel Beckman och de andra förtrogna. Innan jag hunnit halvvägs, stod S framför mig. Hon var ganska liten och aningen rund, hon var mycket vänlig och stoppade min framfart. "Katarina", sa hon, "jag tror att det är dags för dig att gå åt det där hållet." Så tog hon varsamt om mina axlar och vred mig 45 grader åt höger, mot hyllorna med vuxenböcker som jag förstås visste fanns där, men som jag inte tänkt på kunde vara möjliga för mig. S följde mig ända fram, gick med mig längs hyllorna, la sitt runda pekfinger mot hakan, tittade ömsom på mig, ömsom på bokryggarna och drog plötsligt med ett bestämt ryck ut ett verk. "Den här", sa hon, "den här tror jag skulle passa dig." Det tog några år innan jag insåg att S förstås, medan hon hade lånat ut alla de där hundratals böckerna till mig under årens lopp, hade skapat sig en bild av vem jag var och skulle kunna bli. Hon hade sett hur min läsning vuxit och avancerat, hon hade sett vartåt det lutade och allt detta hade hon, där bakom disken, förvaltat på det mest förtroendefulla sätt. Claire Etcherelli hette författaren, Elise eller det verkliga livet, hette boken och i ärlighetens namn minns jag inte mycket av själva berättelsen. Men jag minns det som en högtidsstund när S varsamt la boken i mina händer. Och jag minns att jag gick hemåt och kände mig en smula utvald. Jag vet nu att boken handlar om en ung fransyska som flyttar till Paris, börjar jobba på fabrik, blir förälskad i en algerisk man, blir varse rasismen och den franska ockupationspolitiken. Och det förefaller i efterhand helt rimligt att hon valde just den. Man kan säga att S genom den där 45-gradersvridningen vidgade min värld, såväl den inre som den yttre. Man kan säga att det är lite det bibliotek kan göra. En klyscha kanske, men också klyschor kan vara sanna.
