Nu ska jag svära i kyrkan. Men för att kunna göra det utan att ta heder och ära av en grupp kreativa vildhjärnor vars arbete jag på många sätt respekterar, vill jag slå fast följande:
Jag tycker att det i närmast religiös korus geniförklarade humorgänget Klungans föreställningar är unika. Skådespelarna ringar med klåfingrig iver in själva grejen med att vara människa. För att inte tala om Mammas nya kille, ett radioprogram som i framtiden mycket väl kan komma att omskrivas som en humorhistorisk peak.
Men alltid finns det något att reta sig på och Klungan är inget undantag.
Förra veckan sändes säsongens sista avsnitt av barnprogrammet Dafo i SVT. Bra att det är över, tänker jag och tar tillfället i akt att uppmana Olof Wretling och Sven Björklund att framöver skippa det här med barnproduktioner. Ty även de bästa intentioner - i fallet Dafo att också pojkar får njuta av fantasifulla docklekar - kan få motsatta effekter.
Alltså, seriens småkivande pojkduo leker med dockor. Gott så. De bygger kittlande världar och deras relationer till varandra och världen utanför tas på allvar. Men där finns ett attans aber. I avsnitt efter avsnitt understryker manusförfattarna att leken är aningen förbjuden. Lite skämsig sådär. "Vi leker med dockor", säger den ene pojken. "Nej! Vi leker med m-i-n-i-a-t-y-r-e-r", replikerar den andre generat.
Pojktittarna får ytterligare bekräftelse på vad de sedan långt tidigare har kläm på. Jodå, docklekar kan visst få förekomma, men bara som en hemlis mellan lojala bästisar. För dockor är ju lite fjantiga. En tjejgrej, liksom.
Dafospöket vakar över leken när en mig närstående pojke är hemma hos en flickkompis. De två barnen går in i den magiska bubbla där livet i dockhuset får skarpare konturer än tillvaron utanför. Plötsligt, mitt i leken, stannar pojken upp och förklarar premissen: "Du får inte säga något på dagis!". Såklart. För vad händer om grabbkollektivet får veta?
Och vilket blir budskapet till flickan? Naturligtvis det gamla vanliga: att lekar som tjejstämplats är lite mindre värda.
Med Dafo stämmer Olof Wretling och Sven Björklund, otänkt får förmodas, in i en 1950-talsmässig kör som motverkar nutida föräldrars ambitioner att ge pojkar och flickor vidare perspektiv än vad gängse könsstereotyper föreskriver.
Så kom igen, Klungan! Låt pojkar leka med dockor utan att samtidigt urskulda sig inför varandra. Det är roligare att vara fri än ofri.