Krönika: Klara det med rätt inställning

"Det viktiga är att vi håller ihop gruppen", utbrister goda vännen där han sitter bredvid mig i bilen. "Kommer vi verkligen att palla det?", är nästa fråga som oroligt yttras. Förberedelse är A och O. Uppbackningsplaner likaså. En väg in och en väg ut är nödvändigt. Vad det handlar om? 2.000 personer ska samlas på en liten yta. Det är den stora hemvändarhelgen. Alkohol ska konsumeras. Och sannolikt inte i måttliga mängder. Vi ska, frivilligt, packa ihop oss och åka ut till en stor farm utanför Boden. För att ha kul. Min mamma blir indragen i jakten på förköpsbiljetter. Hon får truga en medarbetare som ger bort sin. Biljettpriset är hutlöst, redan ryktas om mer än dubbla priset på svarta marknaden. Inga presentationer, tack. Prata med dem du vill, inkludera inte mig. Det finns fler än en förhållningsorder. Beakta vem du talar med. För en stund känns vårt samtal som hämtat ur Anne Franks dagbok. Om vi ska dansa, gör vi det i grupp. Ingen lämnar klanen ensam. Och aldrig två och två. Vi bör röra oss som kluster av sammansvärjd gemenskap. Om någon säger "jag klarar det inte", då åker vi hem. Kanske är det bäst att gå ut hårt och börja dansa direkt? Då hinner ingen känna något förrän det är för sent. Mycket handlar om motivation. Rätt inställning. Ska vi ha kul eller deppa? Vi vet att det kommer att vara en pärs. Det kanske inte ens blir kul. Ändå gör vi det. Beställer den där taxin, packar in oss i bilen och står i kön för att vi inte varit förutseende nog att skaffa förköp. Tar sikte på baren, beställer in en kall. Försöker hitta en vrå. Får inte luft! Kom vi går och dansar, det blir bättre då. Är ändå ganska kul att träffa folk. Sådana man inte sett på ett år. Fest tillsammans med gamla klasskamrater, ragg och svurna fiender. Det finns en anledning till att vi inte har någon kontakt längre. Den ena lägre förklaringen än den andra. Numer är Facebook som en enda lång juldagsfest, fast året om. Dagiskompisar lägger till en, ordlöst. Man skriver aldrig något till varandra, det är bara ett tyst hej i cyperspace. Anonymt följer jag sedan deras personliga utveckling. Någon är redan tvåbarnsmamma, en annan är i Australien och lägger upp bilder från senaste ölkeggs-festen. Själv drabbas jag med jämna mellanrum av rädsla för övervakningssamhället. Det nya året börjar jag med att sluta lämna digitala fotavtryck. Det här blir min sista krönika för i år. Slutar med orden jag började med. Om en resa på E 4. Ständigt denna E 4, med en klang som en kemisk beteckning. En bokstav, en siffra. Den lilla extra bokstaven, N eller S, gör hela skillnaden. Hem eller ifrån. Bekant eller nytt. Till det trygga eller mot det främmande. Den här gången går bilen söderut.