Krönika: Kjell Sundvall, Pistvakt och cynismen

Jag vet inte om jag ska älska eller hata Kjell Sundvall för hans Jägarna. En av de bästa filmerna jag har sett från Norrbotten, men shit vad vi ?norrlänningar? (alla söder om Gävle buntar ju ihop resten av Sverige så) får dras med vad den filmen gjorde för att återigen cementera myten om den norrländske mannen. SAMMA ÅR SOM Jägarna hade premiär bodde jag i Norge. Det är ju snart tio år sedan! Där stod jag i en bar i Bergen, serverade Dry Martinis och så fort jag öppnade munnen och gästerna hörde att jag var från norra Sverige, fick jag lyssna på Jägarna-skämt till 03.00 på natten. Än i dag är det likadant så fort man åker söder om Jävre. Jag var gäst i Pontus Enhörnings Lantz i P3 (han vikarierar för Annika Lantz) för ett par veckor sedan. Vi (jag och en Göteborgs-rappare) framförde en låt från min producentplatta live i studion, och han intervjuade mig efter och före. Av intervjuns 15 minuter ägnades minst tio åt att skrocka om att jag: slog ned älgar med händerna, trivdes bäst i flanellskjorta och åt renstek till lunch varje dag. Om jag överhuvudtaget öppnade munnen och skulle kommunicera med omvärlden så sade jag mest ?tchjooo?. Ja, ni kan den där jargongen. DET ANDRA SLOG mig under förhandsvisningen av pistvakt.Samma tema på alla one-liners, samma cynism i grunden som ska göra Pistvakt till samma biosuccé som Jägarna var. Samma ?spelande? på sörlänningarnas myt om knivslagsmål, inavel, torkat renkött och snö. Jag vet inte om jag är för ung, gammal, killig, tjejig eller bara trög som inte fattar storheten, eller det roliga i just denna humor/cynism. Okej, på Sundvalls tid var det i alla fall ogjort på vit duk. Nu känns det mest ... trött. Ungefär som när Enhörning drar igång i studion, inte för att jag personligen blir speciellt stött, utan för att det känns mer som att Pontus Enhörning gör det för att han inte orkat läsa på mer om mig än att jag 1. Gör hiphop och 2. Varit med i Robinson. Han tog sovmorgon i stället, körde programmet på rutin och tar fram de gamla Norrlandsskämten ur rockärmen för att ?det har ju alltid gått hem?. Trött radio, trött film och trött Klas blir resultatet (jag var inte så förtjust i Pistvakt-filmen som ni kanske redan anat). SKILLNADEN MELLAN DE som kan humor och de som försöker kunna, är fingertoppskänslan. Storheten i filmer som Torsk på Tallin var inte att Roland (som hade harmynt och gillade dansband) var just från Arvika och talade den där roliga dialekten man förknippar med, typ töntig småstad. Utan att harmyntet, Arvikadialekten och ananasskivan på fläskfilén var kryddan på den historia som drev hela filmen. Inte tvärtom. Jag undrar helt enkelt bara hur länge det ska ta för sörlänningarna att, liksom gå vidare. Tills de orkat tänka ett steg längre? Lagom till tioårsjubileet av Jägarna? För visst är det fler än jag som tröttnat? Jag intervjuade Lennart Jähkel efter Pistvakt-filmen. Han såg ganska ond ut när jag frågade om han inte hade några problem med att de just cementerar denna nidbild av norrländska män. Läs hela den intervjun på Fredagsyra, nu på fredag om du vill forska vidare. Annars kan du väl bara maila vad du tycker i ämnet till klas.granstrom@kuriren.com

Krönika: Kjell Sundvall, Pistvakt och cynismen

Veckans tema måste bli myten om norrland och dess invånare (oftast män). Nu har två saker hänt mig på kort tid som återigen satt detta ämne under betänketid.