Krönika: Kära Sverige - Nu rasar själva grunden

Ni la grunden för det i en tid då tempot var helt annorlunda. Socialismen och värderingarna betydde något. Ingenting var ännu ihåligt. Det var aldrig obehagligt att se framåt. Men nu har det hänt något. Allting vi lever i har effektiviserats till den grad, att det inte längre finns tid för eftertanke, att människorna som lever i det, inte längre klarar av det. Vi är inte längre med. Människorna har lämnas bakom och fått ge plats åt en karusell som kör på tomgång i stadig kurs nedåt. Man får hoppa på i farten, och klarar man inte att hålla sig fast, så är det så kört. Då är man utslagen. Här tar min generation vid. Och någonting ekar ihåligt. Det finns ingenting kvar att slåss för. Det finns ingen morgondag. Arvet som vi får av er kan inte bäras framåt. Det som är - bara pågår. Inga val kan förändra. Men det är här vi ska leva. Jag tror inte heller på gårdagen. Jag är inte bakåtsträvande. Det är ändå för sent att backa. Det är viktigt för alla att kunna göra sig förstådda och bli sedda. Jag gör musik för att det är min del och min plats. Jag känner att det finns någonting meningsfullt med det. En slags lugnande plattform i bruset. Jag har haft tur. Det kan vara svårt att veta vad som känns viktigt för en. Vissa kanske aldrig hittar det. Den nödvändiga lågan. En generation har kämpat och byggt. Sett krig, levt under ransonering och gjort resor uppåt och framåt. Tillverkat en stadig grund för mina, våra, föräldrar att stå på. Nu ser ni det rasa framför era ögon. Somliga kanske har pekat ut och kallat olika saker för det stora problemet. Som om det kunde lösas. Som om det var förr i tiden. Men det är inte så. Jag tänker på allt ni gett oss. Ni äldre. Ni som kan och vet. Tryggheten, valmöjligheterna och kärleken vi har fått. Bästa tänkbara starten för oss i det här samhället. Jag vet inte vad som hände, men någonstans på vägen förvandlades det vi fick till oro, maktlöshet och rädsla i våra kroppar. Världen vi lever i är främmande kall. Människor i allmänhet tycker inte om varandra. Systemet i synnerhet tycker inte om människor. Vi är rädda, förlagda och vilsna. Vi har blivit ensamma och klimatet bara hårdnar. Vi lever under ständiga inre och yttre hot. När ni växte upp lades aldrig folk in på sluten psykiatrisk vård för behandling av krossat hjärta. Virket, trät har blivit till blött papper. Eller tomma skal, om ni så vill. Vi saknar religion. Tror inte på något. Gud finns inte ens längre. Inte heller andar, himlen eller någon form av själslig tröst mot ensamhet, brist på tvåsamhet eller inre oro. Det har rationaliserats bort och hör inte hemma. Det är svårt att känna samhörighet när man inte kan göra sig hörd - när det går ut i ett okontaktbart brus. Det är svårt att visa sig mänsklig - när kommunikationen är nere. Vi vet att vi har ett ansvar. Vi vet att våra barn ska växa upp här. Men jag har ingen lösning. Det har inte ni heller. Det är för länge sedan bortom vår kontroll. För det som är kommer bara att fortsätta pågå. Trots alla varningssignaler (som vi lärt oss att inte lyssna på). Svaret finns inte här. Inte i ett samhälle där till och med döden inte längre ses som en naturlig del av livet. Själv vet jag ingenting. Jag kan bara konstatera att någonting har gått snett. Och att utan framtidstro - finns det ingenting kvar att slåss för.

Krönika: Kära Sverige - Nu rasar själva grunden

Kära Sverige. Mamma och pappa. Mormor och morfar. Samhället som ni byggt upp. Det som ni alltid trott på. Era drömmar, ideal och er framåtanda. Det rationella systemet. Stegen vi alla klättrar i. Någonting har gått snett.