Det borde finnas fler mellandagar om året.
Mellan midsommar och semester, eller ännu hellre någon gång mellan onsdag och en regnig torsdag.
Dagar utan något särskilt innehåll, nästan meningslösa dagar.
Jag kunde förstås ta itu med tvätthögen jag gömde under en handduk kvällen före julafton, men ännu vilar det något vagt religiöst över dagarna efter jul.
En känsla i kroppen, från barndomen, av att de på sin höjd ska innehålla en eftermiddagsfilm på tv som fortfarande går under namnet "matiné".
En stillhetens sista utpost.
I mellandagarna försöker jag erinra mig. Förstå något om fragmenten av det som var 2012.
Årets julklapp, till exempel. Ett par hörlurar. Gjorda för att man ska höra sin egen musik och samtidigt: något som stänger alla de jobbiga och störande ljuden från världen ute.
Syrien, hur gick det där egentligen? Håller det där eviga kriget ännu på? Hur länge orkar man hålla koll på ett krig där det inte finns något lyckligt slut i sikte?
Järnrören, förstås. Som fick SD att framstå som något Kafka kunde ha skrivit: ett rasistiskt parti som förbjuder medlemmarna att uttrycka rasism, för att kunna fortsätta bedriva en i grunden rasistisk politik.
Och så Kalle Anka på julafton. Den sista riktigt heta debatten i Sverige 2012. Disney vill ta bort några stereotyper som tecknades i en tid när rasism var okej. Folk blir arga. Hävdar att man begår våld mot deras barndom.
Försöker förstå:
Om ens barndom innehåller nidbilder av andra människor, en rätt att förnedra och i förlängningen hata: ska den barndomen då värnas och beskyddas?
Eller ska man, som folk i allmänhet gör när de växer upp: försöka bli lite klokare.
Börja lyssna till den som förnedrats och hatats?
Det hemskaste med 2012 är insikten: det spelar ingen roll vad jag säger. Sakliga argument för att sluta förnedra folk, eller att Sverige behöver invandring, eller att människor har ett lika och okränkbart värde, allt sådant blir bara ord som göder hatet.
2012 känns, så här i backspegeln, som en återvändsgränd.
Så jag tänker på 2013, tänker på nyårslöften.
Borde jag träna mer, äta LCHF eller GI eller rentav ta till Dukan-metoden, slutat röka har jag ju redan gjort, men avstå från lösgodis åtminstone?
Min kropp, min kropp, varför detta tvång att ständigt göra något åt sin egen kropp? Ring ut det gamla, ring in det nya.
Kan man träna sin egen mänsklighet?
Vore det möjligt att bygga ett sådant program, skriva en sådan bok, skapa en metod av förkortningar, som LCHF eller GI, som alla kan prata om vid kaffebordet.
Inte mindre kolhydrater och mer proteiner, utan mindre hat och mer medmänsklighet.
Det nya året nalkas och jag minns en gammal historia, hittar den i röran.
En rabbin frågar sina lärjungar: "Hur vet man när natten är slut?"
"Är det när man i det svaga gryningsljuset kan skilja ett får från en hund," undrar de, "eller en olivlund från ett fikonträd?"
"Nej", svarar rabbinen. "Det är när du möter blicken i vilken annan mans eller kvinnas ansikte som helst och där ser spegelbilden av dig själv. Då först är natten över och morgonen har grytt."