Krönika: Kan allt verkligen mätas?

Jag minns när det började - pratet om att allt måste ränta sig. Ingenting kunde längre stå för sig själv, till allt som diskuterades skulle ordet "ekonomi" kopplas. Inte minst inom kulturområdet. Plötsligt räckte det inte att säga det självklara att kultur och bildning är en omistlig del av ett civiliserat samhälle i form av möjligheter till samtal, ifrågasättanden, konstnärliga upplevelser, skönhet, fulhet, igenkännanden, kunskaper - listan kan bli mycket lång. Plötsligt skulle allt räknas ner i statistikpluppar och bli möjligheter för tillväxtskapande och varumärkesbygganden och - jojomensan, även här kan listan bli lång. Det första som hände på vägen var att vi började tala om kulturens betydelse för regionerna, utifrån en mycket samtida beskrivning av hur man i Ruhr-området lyckades vända en nedåtgående utvecklingsspiral genom att satsa på kultur. Att Europas samlade kulturarv i form av museer, arkitektur, historia och myllrande samtid alltid och fortfarande samlar horder av turister (köerna till exempelvis da Vincis Nattvarden i Milano uppgår till veckor, man skaffar sig numera en plats genom att boka på nätet) var liksom inte längre värt att notera. Nu var nu och vi hade upptäckt något nytt, som egentligen var ganska gammalt och välkänt. I Norrbotten gjordes så småningom en väldigt framtidsinriktad kulturplan. Faktum är att jag tänker en del på den när jag sitter och tuggar i mig den borgerliga Kulturutredningens drygt 800 sidor, trots att den i Norrbotten gjordes av socialdemokrater för mer än tio år sedan. När kulturplanen skulle klubbas i landstingsfullmäktige stod talare upp och förklarade att allt var kultur: kaffeost, lovikkavantar, idrott. Och genom åren har kulturfolk i Norrbotten vant sig att jobba utifrån signalord - först "länet", senare "Barents" och just nu "hälsa". Det instrumentella synsättet som Kulturutredningen nu stadfäster är med andra ord inget nytt det heller. Däremot är det trist och förödande för diskussionen och vitaliteten, men att skylla det på borgarna är att vara historielös eftersom samma snack redan för länge sedan torgfördes av socialdemokrater. Själv har jag inte glömt den rapport som under dåvarande finansminister Feldt försökte mäta produktiviteten i exempelvis musikteater. En hysteriskt rolig läsning, om det inte vore för det sorgliga i historien. En välvillig tolkning av Kulturutredningen är naturligtvis att man genom den försöker att stärka kulturen som politikområde. En mindre välvillig är att kulturen liksom så mycket annat här i världen dukat under i det hav där allt kan räknas i pengar och andra mätbara värden och där sånt som inte kan det inte heller tillmäts någon som helst betydelse i den så kallade verkligheten. Ändå går vi alla omkring med en vinge, som han Kent Andersson en gång skrev. Den dikten är bra att läsa, inte för någonting annat än att den får somliga hjärtan att slå. Fullständigt omätbart.