Krönika: Julafton - efter 20 års väntan

Man har filmatiserat rätt många av Alan Moores serier. Det har aldrig blivit bra. Faktum är att Alan Moore, som inte äger rättigheterna till sina gamla grejer, vägrar låta sitt namn stå med i filmsammanhang. Det är lätt att förstå honom. V For Vendetta gick på TV häromkvällen. Där blir hjälten, V, kär i sin adept Evey Hammond. Det är blasfemi för oss Mooreianer. Själva tanken med V:s persona är att han inte har känslor men gör gott ändå. Men det ansåg antagligen filmskaparna vara för kontroversiellt eller komplicerat. Nåja, man kan tycka att vi borde vara vana efter den omilda behandlingen av såväl V som andra mästerverk, From Hell exempelvis, att Watchmen-premiären nu på fredag inte borde bekomma oss alls, att vi i stället skulle sitta med våra gamla serietidningar och tjura sådär semi-intellektuellt som bara vi som blev myndiga på 80-talet kan göra. Men det är lite annorlunda den här gången. Zack Snyder är inte som andra. Han gjorde om Dawn of the Dead, förbättrade den till och med. Han gjorde film på Frank Millers serie 300 och alla som sett och läst båda verkar överens om att det faktiskt lyckades. Jag tror förstås inte att Snyder ska belysa alla frågeställningar, ta upp alla trådar och bihandlingar, som Moore och tecknaren Dave Gibbons gör i sin bok. Det skulle bli en allra minst 12 timmar lång film och sådant går inte för sig nuförtiden. Men han har förutsättningar att göra något eget och för en gångs skull respektfullt av en förlaga som borde räknas in i världslitteraturens kanon. Men ärligt, och det är väl egentligen därför jag skriver den här krönikan, hur många gånger kommer det en film man väntat på i 20 års tid? Klart jag kommer bli besviken, men det är härligt ändå. Det hör julafton till, liksom.