Krönika: Jag tål inte "allt-är-möjligt"-attityden

Luleå har så länge jag kan minnas haft ett otroligt komplex gentemot Umeå. Och med all rätt; det bor mer folk där, de har ett överlägset kulturliv och ett universitet som verkar fungera i symbios med stan i övrigt. Å andra sidan finns det en slags akademisk, medelklassig entreprenörsanda i Umeå som står mig upp i halsen. Som i Umeå Punk City, ett EU-sponsrat fanzine som försöker sig på att ge en bild av Umeås punkscen. Och den är stor, 32 band, några fanzines, tre spelställen och ett kollektivhus täcks av denna gratistabloid som jag hittade på Luleås eget punkhus: Förenings-
gatan 7. Illa skriven på engelska, med samma frågor till alla intervjuade slår sig Umeåborna för bröstet med något de skulle vilja vara punk- anda men som mer liknar småstadsskryt, hur än välartikulerat och internationellt det kan verka. Det är sant att Umeås punkscen förmodligen är en av världens största sett till capita och att det finns en hel del suveräna band i stan: Bombettes, Regulations, Vectors och Masshysteri för att nämna några. Umeå Punk City är snygg och initiativet är onekligen beundransvärt, till och med nödvändigt, men nog hade den väl kunnat vara exempelvis korrekturläst och någorlunda aktuell? Där jag och en stor del av Luleås punkband repar på Föreningsgatan är det fel på avloppet i köket. Igen. Fönstren är fortfarande inte fixade trots löfte om detta för flera år sedan. Å andra sidan är hyran låg och vill man ha det på ett visst sätt får man fan göra det själv, eller vada i skiten. I Umeå söker man EU-pengar, banden är så duktiga, spelar precis som sina amerikanska förebilder, turnerar över hela världen och vadar i sin egen förträfflighet. Jag tål inte den här "allt- är- möjligt"-attityden, jag föredrar den i Luleå förhärskande "allt- är- skit"-inställningen. Och att om man är mot EU (det är väl alla punkare, eh?) så bekostar man sina fanzines själv. Eller, hehehe, så vill jag bara vara lite punk själv, bråka lite. För det är ju bra. Också. Det är bara skillnad. Norrland är långt och vore det lika överallt vore det ju än värre.

Krönika: Jag tål inte "allt-är-möjligt"-attityden

Tro mig, jag vill verkligen att Umeå ska växa och bli den metropol i norr vi saknar. Jag menar, Luleå är som det är och någon stor stad blir det aldrig.