Krönika: Jag ska bli en bättre textförfattare nu

När de presenterade sig sa de till publiken att de skulle "knulla era öron". Och det påståendet kunde de ju omöjligt leva upp till. Det blev liksom inte bättre än så. För det är ju inte så, naturligtvis, att de ens tänkte tanken att de med sina penisar (de var män, det kan spela in, men jag är inte säker) faktiskt skulle ge sig i akt med att penetrera min väns och de andras hörselorgan. Det är ett engelskt uttryck det där, "to fuck with someone’s mind/ears" eller liknande. Det har inget med samlag att göra. Det betyder mer att chocka eller förvirra någons uppfattningar om hur saker ska vara. Det finns inte så många ord i det svenska språket, vi måste i stället vara noga med meningsbyggnad. Noga när det gäller vad vi egentligen vill säga och själva meningen med det vi säger. Jag håller ju själv på med musik, jag skriver texter som jag sedan sjunger. Ibland är det bäst och ibland är det inte lika bra. Ibland är det bättre. Och se, där satte jag fingret på något. Bättre kan vara bättre än bäst. Det är en felkonstruktion i språket. En bug, som ungarna skulle ha sagt. Språket laggar. Vad jag egentligen ville komma till var hur lätt det är, för när man skriver texter till musik använder man sig av absoluter. Man "vill ha allt" när det i själva verket kanske är en ytterst specifik grej man önskar sig. Jag förstår att det handlar om romantik, på samma sätt som när man i ett romanbygge fyller texten med olika innebörd, beroende på om man skriver i presens eller imperfekt. Läste Bret Easton Ellis Luna Park nu i sommar när den äntligen kom i pocket, och det är den första roman han skrivit i imperfekt. Vilket gjorde den mycket svårare att ta till sig. Han skriver ju annars ganska moralistiska böcker, genom att beskriva amoraliska människor och skeenden. När han gjorde det i presens behövde/kunde man inte göra något åt det. Det som hände var i nutid, i realtid, för oss som läsare. I Luna Park är det mer komplicerat då han skriver i imperfekt. Som ju är den vanligaste formen (såvitt jag kan se, det empiriska underlaget för det påståendet är baserat på en persons läsvanor: mina). Om man skriver helt vanliga böcker eller deckare så är imperfekt en fördel. Då beskriver författaren oftast galningar i tredje person och läsaren (och givetvis författaren) slipper därför leva sig in i dårens psyke. Dessutom är alltså det förflutna romantiskt. Någon berättar om något som redan hänt, väljer det som är värt att berättas. Det blir däremot problematiskt om man i imperfekt skriver i jag-form (huvudpersonen heter till och med Bret Easton Ellis) om någon som är nästan helt igenom osympatisk, och det är det Ellis gör i Luna Park. Att som läsare inte kunna identifiera sig med protagonisten och dennes val (eller ännu värre, att göra det) men ändå inte vilja sluta läsa - det krävs antagligen en avsevärd förmåga av något slag för att skriva på det viset. Så den här boken är egentligen minst lika kontroversiell som hans tidigare böcker. Fast på ett subtilt sätt värre, och bättre. Och vad den här texten alltså egentligen skulle ha handlat om är att svenska textförfattare borde tänka mer på sitt språk, jag själv inkluderad. Eller egentligen, vad andra vill och menar med sina texter, vem är jag att bedöma det? Jag talar i egen sak. Jag ska bli en bättre textförfattare. Med start här och nu.

Krönika: Jag ska bli en bättre textförfattare nu

En vän såg ett band i somras. Det var någon slags metal, han visste inte riktigt vilken sort, men rätt extremt var det, sa han.