Jag har romantiserat tv. Inte som den är nu. Inte den där platta och stora men ändå slimma designen, som gör ett litet signaturljud när man slår på den. Som skärmen blir helt blå på när man inte får någon signal. Inget surroundsound-system som är sammankopplat med telefonen och garageporten.
Nej, jag pratar om den gamla, dåliga burken med oskarp bild och svartvitt brus. Den som man blev varm i ansiktet av om man låg för nära.
Med decoder, som man kunde piratkopiera koder från modem-internet med, för att få de allra bästa kanalerna. Filmnet. Sci-Fi. MVT. ZTV. Cartoon Network. TV1000. Eurosport. 3:an. TV4. Ja, allt.
Tiden när man bara låg där i soffan och zappade. Men så är det ju inte längre. Ingen kollar ju på TV längre. Det är ju ur tiden. Man gör ju annat nu, eller hur?
Åh, vad jag kan störa mig på det där. “Jag kollar typ inte på tv", eller “Alltså, jag har inte ens tv:n inkopplad längre".
Vad är det för jävla grej att säga egentligen? Vem försöker ni lura? Alla är ju soffpotatisar ändå. Alla kollar på tv. Så är det. Att säga att man inte kollar på tv är som att säga att man inte kollar på bilder. Eller hävda att man inte lyssnar på musik. Det är liksom helt omöjligt att undvika. Att ladda hem serier eller kolla streamat på nätet är att se på tv. Det man ser på är tv-serier och tv-program. Det är inte något annat bara för att man sitter vid en MacBook och selektivt väljer ut exakt vilka program man ska se. Det är inte något annat bara för att man bygger sin egen tablå och väljer vilken tid på dygnet man ska kolla på det. Eller hur många avsnitt efter varandra man ska se. Man kan i stället säga att man inte kollar på SVT längre, eller vad det nu är för kanaler man valt bort, för mer intressanta amerikanska produktioner, som inte sänds i en vanlig dödlig burk i Sverige förrän ett år efter premiären. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att det blivit någon slags statusgrej att säga att man gör annat med sitt liv. Jag vet inte vad syftet är. Om det låter coolt eller att man bara inte förstått att man fortfarande gör det.
Det folk däremot inte gör längre, är att zappa. Det är ju i alla fall en sanning. Eller hur blir det nu. Fifty-seven channels and nothin’ on, som Bruce Springsteen en gång sjöng, är fortfarande en skarp vardagsfyndig textrad, men den börjar sakna relevans. I alla fall kan ungdomarna inte längre lika hundraprocentigt relatera till den. Man får omformulera det lite för sig själv.
Tv står inte längre för det meningslösa bruset. Det är en roll som YouTube tagit över. Men det är väl ändå samma sak. Spelar det någon roll att man bytt ut en skärm mot en annan? En knapp mot en annan. Eller kanaler mot klipp.
För man sitter ju trots allt ändå där. Timme ut och timme in. Och zappar. Framför tv:n.
Och just det. En annan grej också. Jag läser ingenting längre. Alls.