Man kan tro att vi privilegierade, vi med utrymme i kultur- och mediesfären, att vi alla klagar på samma saker. Att vi rent av känner oss lite förmer, kallade som vi är att göra det, och att vi känner en inbördes samhörighet med de andra som klagar och föremålen för detta gnäll. Det är med visst fog man klumpar ihop oss. Det råder ju enighet i rätt många frågor om man säger. Fast vi har förstås väldigt lite med varandra att göra. Det är ett ensamt jobb, detta att ha åsikter om allt och alla. Och dessutom verkar alla (- de andra, tycker vi) vara så in åt helvete sura att ingen vill hänga med oss. Även om det händer att vi stöter på varandra på föräldramöten eller ute och ondgör oss över politiker och egentligen varenda en av oss som inte är närvarande för tillfället. Vi tycker det är synd att folk inte gillar La Dusseldorf lika mycket som Neu, och vi spyr galla över både kultursnobbar som populister. Självklart kan och bör man diskutera vårt existensberättigande. För det händer att vi kryper alldeles för långt upp i våra egna arslen och att folk tycker vi stinker. Eller, avfärdar om de bryr sig alls, jag menar vi syns ju inte därinne, ingen vet var vi tog vägen, ingen märkte när vi försvann och ingen undrar när vi kommer tillbaka. Fast allvarligt, hur mycket skiljer sig det här från övriga arbetsplatser och samhälleliga miljöer? Och finns det så mycket att vara nöjd med då? Näe, det gör ju inte det. Ta svensk TV-dramatik som exempel. Nu i veckan har jag sett premiärerna på såväl Höök som Oskyldigt dömd. Det är helt ok svensk TV. Jag gillar Cecilia Ljung, jag gillar Mikael Persbrandt och birollerna, det är inget direkt fel på dem heller. Men allt är liksom medium, producenter och regissörer nöjer sig med medelmåttighet. Det gäller den egna insatsen såväl som exempelvis manusförfattarens och fotografens. Samma svenska TV-höst som vanligt tänkte jag och trånade efter amerikanska kvalitetsserier som jag vet har säsongspremiär i USA nu och nyss. Som exempelvis Dexter och The Shield. Och så av en händelse såg jag reprisen på första avsnittet av Livet i Fagervik. Och det var ju helt suveränt, vilka miljöer, vilka karaktärer, vilka skådespelare, vilken lyhörd regi (Mikael Syrén). Första avsnittet var helt klart i samma klass som God morgon alla barn eller till och med Anderssons älskarinna. Så ni ser att jag klagar inte alls jämt och ständigt. Och jag minns och ärar det som verkligen var bra, oavsett när det var. Ni borde ju inte hata så mycket på mig och de mina och ni borde inte strunta i oss heller. Ni borde lita lite på oss, trots våra later. På samma sätt som ni litar på piloter, rörmokare och Glenn Strömberg när det är deras tjänster ni begagnar er av. Jag menar, vi är också experter. Vi är inte så farliga.
