Krönika: Jag kan inte låta bli att gråta till det smetiga

Skinnet är så tunt, så tunt vissa dagar. I motsats till att vara hårdhudad alltså. Jag är så mottaglig, nästan ömtålig. Ser något på TV, Vad blir det för mat till exempel. Per Morberg lagar lasagne till sin dotters födelsdagsfest och jag gråter. För att han bryr sig om henne, att han tar hennes önskan på allvar. Hon får äta vad hon vill, det är hennes dag det här. Och så ska de göra smoothies, dottern och hennes kompisar. Gör du en till Astrid, lillasyster, med? Visst. Och barnen tar hand om varandra och jag gråter, jag kan inte hjälpa det. Senare är det nån vanlig skit, Primeval, som jag tipsade om häromveckan. Någon kommer tillbaka efter att ha varit försvunnen. Som alla veckor. Snyft snyft. Andra gånger, oftare, är det något jag kan se trots den här smetigheten. För så är det förstås i varje avsnitt, det är en del av seriens dramaturgi. Det och den smetiga musiken. Så att vi idioter ska förstå att det här är allvarligt. Jag vet det, jag blir galen på det men jag kollar ändå. Men sen, somliga dagar när motståndskraften är låg är det precis just det som gör hela skillnaden. Som gör det sevärt överhuvudtaget. Det bara kommer över mig, jag vet inte vad det beror på. Någon gråter i Hell’s Kitchen och jag gråter. Någon vinner i UFC Meltdown. Jag gråter. Det är som det är. Någon undrade vad jag egentligen tycker är roligt. Eftersom jag är punk börjar jag med det jag inte tycker om. Exempelvis när den som uppträder gör publiken delaktig, när de låter sitt engagemang och material styras av mottagarnas reaktion. Jag tycker det tyder på bristande tilltro till dels materialet i sig men också till publikens förmåga att uppfatta det. Om en komiker pratar med publiken och vinner poäng på det, så känner jag mig manipulerad att skratta och då gör jag inte det. För jag vägrar vara någons får. I det avseendet är jag inte mycket mognare än när jag som nioåring genomskådade musikläggarna till Lilla huset på präriens trixande. Jag gillar saker som är sig självt nog. Jag skrattar åt numera avlidne Mitch Hedberg och den högst levande Jim Gaffigan. The Office, amerikanska såväl som engelska. Och vem vet, kanske hade jag funnit det rörande om jag haft tunnare hud förra fredagen på Kulturens hus, känt mer och tyckt det varit bättre. Som när jag lyssnar på Titanic-temat med Celine Dion. Eller som när jag såg Klungan på Norrbottensteatern förra året. För jag vet att det är de tillfällena som är viktiga, de är de som gör mig till en bättre människa rent emotionellt. Som gör att jag återfår tron på människans inneboende godhet. Som när Per Morberg bryr sig om barnen. En som trodde på den hela tiden var Harry Nyman och nu är han borta. Han betydde mer för Luleå än nästan någon annan i offentligheten, det gäller hans person såväl som hans gärning. Det blir svårt att klara sig utan honom. En mörk vinter väntar. Sordin över stadsparken i jul.

Krönika: Jag kan inte låta bli att gråta till det smetiga

Skinnet är så tunt, så tunt vissa dagar. I motsats till att vara hårdhudad alltså. Jag är så mottaglig, nästan ömtålig. Ser något på TV, Vad blir det för mat till exempel. Per Morberg lagar lasagne till sin dotters födelsdagsfest och jag gråter.