Senaste dagarna har jag vaknat med I'm Down med The Beatles i huvudet. Den återfinns på b-sidan till Help-singeln och är ovanlig i den meningen att den är en tidig McCartney i screech-mode. Året var 1965. Paul blommade ju inte ut riktigt ordentligt förrän mot slutet av The Beatles karriär. På Sgt Pepper, kanske rent av på vita skivan. Men som han blommade. Dels excellerade han på sitt "eget" område, de larviga poplåtarna, de som andades skämt och music hall men även på det område som anses vara John Lennons: ösig rock. Dessutom var det han som var ansvarig för de mer progressiva historierna. Why Don't We Do It In The Road (från vita) är en låt som vilket punkband som helst, åtta år senare, offrat sina ideal växa för att ha skrivit och spelat in. McCartney sjunger med sin Little Richard-röst, den han sjöng med på I'm Down, han gör till och med något mer av den. Den spricker och övergår i sista verserna till någon slags märklig falsett. Det är fantastiskt bra, så bra som rockmusik någonsin blir. McCartney ville så gärna hålla ihop bandet då, 1968, att han gjorde Lennon-låtar för att denne skulle hålla intresset upp och inte helt sjunka in i Yoko Ono och heroinet. Kan man tro. För herregud vad det har skrivits om Beatles. Det sista man behöver är ytterligare teorier till varför man gjorde si eller så. Herregud vad det har skrivits om allt gammalt egentligen. Och detta skrivna utgör våra värdegrunder nuförtiden Rätt vidrigt egentligen, men jag har snöat in på Förr i tiden. Ser om gamla Bergmanfilmer, lyssnar på Beatles och läser om Graham Greene. Jag vet inte riktigt varför. Dels är det väl ett bildningsbehov, en slags självmedicinering, en 40-års kris. Eller så flyr jag bara in i en tid med komplikationer som ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte kan tänkas behöva ansvara för dem. Eller så var det helt enkelt bättre förr. Tänk om det var det? Om generationerna före våra hade rätt? Ingen bättre film än Nattvardsgästerna? Inga böcker hade behövts skrivas efter Illusionisten? Inga skivor efter Sgt Pepper? Fast, äh, så är det ju inte. Hunger, Plattform och Y's. Så var det överbevisat och avklarat. Alla exempel från 2000-talet dessutom. Vad det egentligen handlar om är att kunna bevisa att de har fel, 40-talisterna. Jag vill behärska detta att kunna opponera mig mot deras verklighetsuppfattning, ifrågasätta deras tolkningsföreträde. Och det är förstås en sorts hybris från min sida. Det finns en hållning som innebär att varje nytt år är det bästa hittills vad gäller kultur. Man har kvar det bästa från alla år och dessutom det nya, det som inte fanns innan. Och vad det kanske handlar allra mest om är att ha något att göra medan snön sakta,sakta smälter undan i denna avkrok av tillvaron. Det är en anledning lika god som någon.
