"Var och en som någon gång har färdats fram i tät dimma på en flygande matta, vet hur förvånad man blir, då man plötsligt känner en lätt stöt och befinner sig på marken." Var och en som någon gång har flugit med en ko över Sarek erfar ungefär samma förundran. Jag gjorde det för några veckor sedan, flög med en ko över Sarek, alltså. Efteråt gick jag tvärs över gatan till hotellrummet, borstade tänderna, la mig i sängen och tänkte: Jag har gjort det, nu kan jag dö lycklig. Jag hade tagit mig utanför ölgränsen. Eventuellt kvarvarande dryck fick man lov att lämna i baren. Om man inte ville stå kvar och hänga på Pub Freja, vill säga, men det ville man inte. Man ville lyssna på de gamla hjältarna i Norrlåtar. Och kanske, utifall att, om det skulle råkas vara någon som man vågade bjuda upp, så skulle man väl kunna överväga att. Och tänka sig, alla eventualiteter föll på plats. Det blev dansa av. Det blev vals, schottis, polka och slutligen - humppa. Var och en som någon gång har flugit med en ko över Sarek vet att rädsla bara är ett hinder, att enda sättet att klara av det är att ge sig hän. Fort går det. Dubbelsteg till höger och vänster, snurra först åt ena hållet, sedan åt andra. Bäst går det om man sjunger med: "Sätt dig och fånga en enda minut. Tänk efter, det är faktiskt livet som räknas. Högt över fjällen där flyger en ko, kanske den flyger på sin trooooo." Det blir lätt så att man tar i lite extra där på slutet, att man glömmer sig och skrålar, att man kommer lite ur takt. Men det är lugnt, kor klarar sådant. Det var förstås apropå ett av den privatpraktiserande detektiven Ture Sventons uppdrag som författaren Åke Holmberg formulerade det där om att färdas på en flygande matta i dimma. Sventon och hans sällskap, herr Omar och en lord Hubbard, tog häpna mark på Park Street 87, London, England. Jag och mitt sällskap landade efter vår flygtur på ett ljust trägolv i ett Folkets hus, som för en gångs skull faktiskt kändes som ett folkets hus. Ett hastigt tack och god natt och sedan, som sagt, hotellet. Vad återstår att säga? Egentligen ingenting. Mer än möjligtvis att de där flygturerna inte är något man förtjänar, men att de tycks dyka upp när det är dags. När vissa sorger lagt sig och andra inte hunnit dyka upp. Allt som behövs är ett fjällmassiv och en ko och, till exempel, en februarikväll i Umeå.
