Om slumpen, om tillfälligheterna, om att allt som oftast råka befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt och därmed få nåden att leva ett tag till, har Wislawa Szymborska skrivit dikt. "Lyckligtvis fanns där skog./ Lyckligtvis fanns där inga träd./ Lyckligtvis en skena, en hake, en balk, en broms,/ en nisch, en kurva, en millimeter, en sekund. (...) Nätet hade ett hål, och du slank igenom hålet."
Genomslunkna befinner vi oss nu i juni. Frodig grönska i husets alla fönster, jag börjar varje morgon med en stärkande hutt, drar upp persiennerna och insuper försommaren.
Vissa junimånader är njutbara, vissa orkar man ta till sig, också det en nåd. Jag kastar en blick bakåt över axeln, sänder en tacksamhetens tanke till försynen och färdas vidare genom mitt nya landskap. Eller nytt och nytt, jag har bott i trakten i åtta år, men det tar sin tid innan man riktigt infinner sig, innan man på allvar kommer underfund om hur det egentligen ter sig, vad man i själva verket ser.
Det är slingrandet, har jag så småningom förstått, det är slingrandet jag njuter av. Det är de slingrande vägarna genom det frodiga och böljande landskapet. Det är vindlandet genom grönskan, längs gammal åkermark, runt enebackar och sjöar, förbi gårdar, torp och stenkyrkor. Det är rundandet, själva sättet att ta sig fram i terrängen.
Jag saktar farten och tar ut svängarna, låter blicken svepa, äta. Jag glömmer från ett år till nästa vad alla sorter heter, men gröna är de, och gula, och vita, och violetta, och jag glufsar i mig dem allihop.
Det är juni och i andra kurvor har jag däremot börjat gena. Spelar roll om hundra år, tänker jag när en formulering slirar, när framträdandet inte är minutiöst inövat, när jag inte läst varenda fotnot i avtalet innan jag skriver under. Orka vara petnoga, tänker jag. Det är juni, palla vara perfekt när kroppen blir allt mjukare och helst bara vill sjunka ned i försommaren.
Enkelt förlåter jag mig själv för en smula lättja. Ett och annat kan nog vänta till hösten, tänker jag, somligt blir bara bra av att ligga till sig, lite lathet har väl ingen dött av.
Men låt mig slippa leda alla påståenden i bevis. Och visa dem inte för Szymborska, poeter är alltför noggranna för att släppa igenom halvsanningar, alltför stränga för att hålla till godo med enkla utsagor. Om de inte har tagit semester, vill säga.