Krönika: Jag borde ställa mig i vårdkö

Okej, följande har hänt: 12 januari invigdes Kulturens hus med ung kultur. Som de flesta vet var det liten tillgång men stor efterfrågan den fredagskvällen. Bara 400 av ca 1.000 besökare fick tillträde till lilla salen under Sounds-giget. Vänta, lilla salen? Borde inte Sveriges (under senaste åren) störta musikexportvara spela i stora salen? Ja just det! Peter Mattei skulle ha repetition morgonen efter. Kanske skulle det i hörnen efterlämnade ungdomsdammet göra att akustiken i salen inte gör operasångarens klara toner rättvisa? Något i den stilen. Men detta har vi redan fått läsa oss till leda i den lokala pressen, jag ska inte tjata. Tvärtom.
Förra helgen åkte jag och min pojkvän ner till Umeå för att hälsa på min syster med respektive, samt deras två katter och nyinköpta odjur (en tremånaders goldenvalp, vid namn Elliot). Ett ettårskalas, shopping och att gå på minifestivalen Amplified stod också på schemat. På Norrlandsoperans scener skulle bland annat de f.d. luleborna Karavan och Grammis-vinnarna (även vinnarna i attityd och kaxighet, alla kategorier) Mando Diao ha spelat. Rockslynglarna från Borlänge var andra akt ut för kvällen. Jag och Tommy kom inrusande till The black box (operans svar på Stora salen) precis i rättan tid, 22.45.
Självklart hade alla andra trogna fans hade stått vid scenen och hängt avsevärt längre än våra 37 sekunder innan de började spela, då vi tacksamt hämtade andan. Detta resulterade i att vi fick nöja oss med en placering rätt långt bak i lokalen. Spelningen öppnade med dunder och efter tre låtar, BRAK.
- Hey, ni får ta det lite lugnt därute! Sa Gustaf Norén på bredaste dalmål.
Publiken framför oss hade backat undan och stod i en ring runt någonting, ungefär som om en komet hade landat mitt ibland oss. Well, en komet var det inte, långt därifrån. En ansvarig kom upp på scen och meddelade att lokalen måste utrymmas, lugnt och försiktigt. Såklart så rusade allt mot utgångarna i minipanik, de flesta utan att veta varför. När man väl hade lyckats ta sig ut, mer eller mindre knosad började snacket runt omkring.
"Vad har hänt?", "Ett hål...", "SKITSTORT! O alla bara låg där i en hög!", "..lovar, 3 meter djupt!", "Typ 25-30 pers...". Av allt vi hörde omkring oss började vi få en uppfattning om vad som hade hänt - golvet hade rasat in. Ja, ni hörde mig rätt. Som i Gevalia-reklamen, när en naken brunett i ett badkar faller genom golvet och gör ett oväntat besök hos den stilige mannen nedanför. Skillnaden var bara att det inte var en kopp kaffe som väntade där nere. Ambulanser, brandbilar och poliser var snart på plats, strax efter fick vi beskedet att arrangemanget skulle avbrytas.
Så nu i efterhand är vi ju rätt glada att vi inte fick de bästa platserna längre fram. Jag är också glad att de faktiskt bara släppte in de 400 som hade biljett till The Sounds-spelningen även fast trycket och missnöjet var stort. Men det är lätt att vara efterklok. Om jag inte hade kommit in i lilla salen den där fredagen hade jag säkert tyckt annorlunda, och varit svinsur och bitter, precis som jag var arg för att jag inte fick se Mando Diao och Karavan förra helgen. Det började dra och rycka i snåltarmen, (tre låtar för 250 kr) i stället för att känna någon slags sympati för dem som hade ramlat ner i det 3 m djupa hålet och brutit både armar och ben. Jag borde verkligen ställa mig i vårdkö till Sunderbyn, för att operera bort min onormalt långa snåltarm och gå i samtalsgrupp för att känna empati för medmänniskor.