Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Det händer väldigt sällan, men i ett svagt ögonblick har jag låtit mig förföras av ett glansigt omslag i ett tidningsställ och nu får jag betala priset. Det tar väl i snitt en halvtimmes bläddrande, kanske två - sedan kommer missmodet smygande. Det må vara något av ett i-landsproblem, men det finns få saker som kan göra mig så arg som tjejtidningar. Det är ständiga instruktioner för hur jag ska bete mig - på en sida uppmanas jag att skriva böcker med den något tvivelaktiga förebilden Carolina Gynning som inspiration, medan en annan i detalj beskriver hur jag ska vrida axeln för att få männen på fall. Tydligen är det viktigt att inte vara en blek typ i bakgrunden, utan en stark och självständig tjejtidningsbrud. Själv finner jag tanken på en människa som aldrig har dåliga dagar, som alltid hinner med en uppfriskande powerwalk även om himlen håller på att rasa ner, oerhört provocerande. Jag vill inte bli någon Cosmotjej, VR-tjej eller Solotjej. Jag vill bara vara Anna. Lite bättre självförtroende skulle jag inte tacka nej till, men jag kan lova att ett sådant inte byggs upp för att en tidningsredaktion berättar hur jag borde lukta, smaka, sminka, le eller träna. Förvisso tar jag de glansiga magasinen med en rejält tilltagen skopa salt - och jag hoppas att tjejerna som inte gör det är försvinnande få. Men det skulle vara rätt befriande att läsa en tidning som inte heller tar sig själv på så fruktansvärt stort allvar. En tidning som inte har svar på alla frågor och vågar vara ängslig, bitter, osexig och ful. Som kan låta bli att tvätta håret på en vecka, som inte har det rätta förföriska leendet och som knappt vågar köpa smink för att man är livrädd att tjejen i kassan ska fatta att man inte kan ett smack om mascaran man nervöst plockat på sig. Jag skulle läsa varje sida som en bibel och klistra upp tipsreportage efter tipsreportage på väggen - "Hur man snyggast sjunker genom jorden" eller "Tio anledningar att köpa en stor chokladkaka på hemvägen och spendera hela dagen framför Top Model", till exempel. Istället läser jag i den tidning jag faktiskt har framför mig att människor som ser på TV är olyckligare än andra. Det får vara droppen - jag slår igen tidningen för i dag. Det lär dröja några månader tills jag nästa gång får för mig att min eftermiddag på något vis berikas av att bläddra i ett glansigt magasin med idel lyckliga människor. Till dess kan vi ju hoppas att någon har hakat på min affärsidé.
