Kanske borde jag skriva något om Luleå, något som händer eller inte. Eller borde. Men jag har inget att säga. Jag håller på med barna. Jag blir intervjuad fem gånger i veckan just nu. Planerar två turnéer och skriver filmmusik och en text till en fotobok. Jag menar bara, jag är inte ointresserad av Luleå, jag har däremot inte tid. Hinner knappt med allt det andra. Den ynkliga tid jag har över går åt till att lyssna på thrash metal. På Arlanda i fredags köpte jag ett specialnummer av Terrorizer, hårdrockstidningen, som uteslutande handlar om black metal. Så det upptar rätt mycket av min tid just nu, att tänka på och lyssna på hårdrock. Förhoppningsvis utmynnar det i något också. Det är bara det att när det gäller det jag gör så vet man aldrig sådant i förväg. Det är antagligen det som skiljer journalisten från kulturarbetaren. Den förre har ett klart mål; skriv så eller så många tecken om det eller det. Gärna så fort som möjligt. Den senare snöar in på grejer utan en aning om huruvida det leder någonstans. Vare sig ekonomiskt (troligen inte) eller på annat vis (hm...). Självklart kan man anföra att det handlar om förkovring. Att all kunskap är värdefull och så vidare. Det är ju en intressant diskussion i sig, men för att vara uppriktig så tror jag att det i det här specifika fallet, att jag jag lyssnar på Flotsam & Jetsam och Tormentor som fanns det ingen morgondag, så handlar det mer om flykt än något annat. Jag blir så trött på mig själv. Trött och nervös. Trött på att ha åsikter och nervös för att jag ska framstå som en idiot. Eller, jag vet ju att jag har rätt i det mesta, jag är inte nervös för vad folk ska tycka om mig, i den mån någon tycker något överhuvudtaget så står det dem helt fritt. Jag bryr mig inte. Men det känns lite förmätet, lite overkill, att svara på frågor om The Bear Quartet och mig själv dagarna i ända och dessutom fläka ut mig på utrymmen av det här slaget. Jag vill inte tråka ut folk. Jag vill inte tråka ut mig själv. Jag slår på Haunting the Chapel-EP:n med Slayer igen. På med hörlurarna, bort från er och eran verklighet och ert nu. Med avsikt att komma tillbaka när jag inte är lika, hur ska jag säga, tydlig, igen.
