Månaderna innan min pappa gick bort för några år sedan blev en vändpunkt. Mitt känsloliv förpassades till en centrifug med sorg och undran över identitet. Om jag någon gång hade försökt uttrycka den var det som ”arjeplogare från Lappland”, sällan från länet Norrbotten. Det kunde också låta så här: “Jag är från platsen som ligger vid Sveriges djupaste sjö, nära Polcirkeln och närmare Norge än kusten“. Därefter kunde orten kanske förväxlas med Arvidsjaur eller så tittade någon (oftast från Skellefteå- eller Piteåområdet) retsamt på mig och sa “Ascheplog!”.
Min skolutbildning var så rikssvensk att jag inte kan minnas en enda lektion i vare sig skolan på Lugnet, Skeut eller Kyrkholmen med lokal historia. Pite- och umesamiskan, som varit huvudspråk i kommunen fram till mitten av 1800-talet, hade vi inte med en enda gång på en språklektion. Däremot gjorde vi några få besök på Silvermuseet där lappmarksdoktorn Einar Wallquist drog anekdoter och ställde frågor till oss ungar som satt och tryckte på stolarna. Att stifta bekantskap med en av Europas mest intressanta gruvor i Laisvall eller besöka samiska platser var det inte tal om. När filmen “Silverfjället” av Eric Forsgren, om 1600-talets gruvbrytning i Nasafjäll, visades på TV 1968 – och blev mycket omdiskuterad i Arjeplog – slog samvetet till; vad hade inte vi svenskar ställt till med? Bilden av samen som trycks ned i ett hål i isen och dras upp i ett annat hål en bit bort var outhärdlig.
Efter ett tag började jag granska familjelängder, ställa frågor till släktforskaren Carl-Oskar Lundström och leta efter litteratur som kunde ge perspektiv. Allt detta kom att visa hur mina släktled i Arjeplog knöts till samiska förfäder och lappskatteland. Hos kulturgeografen Erik Bylund från Luleå hittade jag bränsle. 1956 kom han med sin avhandling “Koloniseringen av Pite Lappmark t.o.m. år 1867”. I den visade han på ett antal nybyggardynastier i Arjeplogs socken där en betydande del hade samiskt ursprung. Han beskrev också hur Arjeplog, till skillnad från många andra områden i norr, hade haft en mer tydlig inre kolonisering.
I min farfars släktled skulle jag finna länssameman Johan Tomasson, född cirka 1650 i Kasker. Hans familj var innehavare av lappskattelandet Kasker som sträckte sig på både den östra och västra sidan av Uddjaures sydligare del, Välbma. Här fanns också hans farfar som på mitten av 1500-talet dömdes för tiggeri i Piteå tingsrätt. Det visade sig alltså vid en kartläggning att alla mina släktingar på farmor och farfars sida – med några få undantag – har bott och arbetat kring sjön Uddjaure.
Alla nya fakta fick mig att häpna. Det kändes som om jag under uppväxten blivit berövad en anknytning. När försvenskningen och anpassningen till industrin tog fart under 1800-talet, med folkskola och senare skogsbruk, omdanades renskötsel- och småbrukarsamhället i snabb takt. Nationalstaten Sverige arbetade effektivt, liksom sina nordiska grannar, med att konsolidera sin makt. Den nya tiden kom snabbt.
Insikten blev efter ett tag så omtumlande att jag har satt mig vid skolbänken igen. Ämnet är historia med sikte på att försöka få hjälp att beskriva koloniseringen av min hembygd. Det är inte alls säkert att jag lyckas. Men det är helt okej om det inte går, för jag gör precis det jag önskar allra mest.
Jag har hittat mitt ursprung och vet nu mer om varför jag känner mig stolt.