Krönika: Inte ens en nyckel under bron

Journalisten Anna Maria Hagerfors skrev en gång ett reportage från en bygd där ett stort sockerbruk skulle läggas ner. Hon gick och satte sig med gubbarna på ljugarbänken, gick runt på Konsum, pratade med ortens makthavare, med anställda på sockerbruket, företagsledning. Allt eftersom blev hon mer och mer fundersam. Det fanns så lite att ta på. Bruket hade köpts upp, de flesta anställda hade fått nya jobb, nedläggningen drabbade väldigt få personligt. Inte heller tycktes det påverka bygden i någon större utsträckning. Ändå märkte hon en stor förstämning. Folk var helt enkelt ledsna. Det var då hon kom på det. Bruket som alltid stått där så länge någon nu levande kunde minnas var en symbol för det lilla samhället, ett landmärke som samlade minnen och berättelser från flera generationer. Livet gick vidare, men det fanns en sorg över att lämna en epok. Så är det nog med Kurirenhuset också och många minnen har stigit upp till ytan under de senaste månaderna medan vi tömt kåken på tidningshistoria. På gatorna har Luleåbor kommit fram och berättat minnen. Om den legendariska damen på korrekturet som gjorde misstaget att förvandla Kina till Kiruna när det en gång för länge sedan skulle skrivas om en stor översvämning med tusentals döda. Om tidningsprofiler som Arvid Moberg och Gunnar Söderholm och Stig Enbom, om kärlekshistorier i korridorerna, om kylan i ett hus som skulle värmas upp med hjälp av omöjliga kaminer som ingen någonsin lärde sig hantera, om den där redaktören som bodde i en av husets lägenheter som ställdes inför valet mellan lägenheten eller trumpeten, han som valde trumpeten. Ljusa, ofta lustiga minnen. Men också mörka, skrämmande om konspirationer i källarvalven som ledde till fem människors död. Allt sitter i väggarna i detta hus som stått emot väder och vind i mer än ett hundra år. En dag som denna förbehåller jag mig rätten att vara både nostalgisk och vemodig över det faktum att det aldrig mer kommer att göras tidningar i Kurirenhuset, som förmodligen kommer att heta så långt efter att det fått nya hyresgäster. Världen är föränderlig och förändring är inte förnedring, som någon en gång påstod. Men ett hus är ett hus är ett hus. Kurirenhuset är en symbol för en lång och obruten tradition. Inte ens en nyckel kan vi lägga under bron för den som skulle vilja komma tillbaka och spöka. Nutidens passerkort lämpar sig nog inte för sånt. Men i hjärtat finns plats för ett minne.

Krönika: Inte ens en nyckel under bron

Den som tror att hus och platser inte betyder något har förmodligen inte fattat någonting. I Kurirenhuset intill Domkyrkan har det gjorts tidningar sedan 1889. I dag avslutas en epok - klart det känns.