Med sitt attraktiva hipsterklientel och en smakfullt utsmyckad Slottsskog är Way out west inte bara Sveriges estetiskt snyggaste festival, utan i år även snyggare än alla sina tidigare inkarnationer. Till skillnad från exempelvis sina norrbottniska motsvarigheter bygger Way out west nämligen på ett väldigt välpolerat koncept, till en sådan grad att man inte vill dricka sig berusad. Dels på grund av risken att missa någonting bra, dels för att man liksom förstör helhetsintrycket genom att inte passa in i den graciösa omgivningen.
Denna omgivning inträder jag på fredag eftermiddag, då med anledning av bland annat Fleet foxes - sedan sitt förra besök uppgraderade till en av de större scenerna. De spelar oklanderligt, ändå blir det mycket mindre intressant än för tre år sedan. Då var de nyutgivna, nyskapande och sympatiska. Den här gången vill de mest spela sina väldigt bra låtar i väldigt bra liveversioner, med väldigt goda förutsättningar inför en väldigt stor publik. Vilket ju är lite tråkigt.
Men egentligen handlar fredagen bara om en enda företeelse, som ensam förminskar allt annat till bagateller. Prince. Och han är verkligen bara bäst, det går inte ens att debattera. Vare sig man älskar honom, hatar honom eller bara uppskattar hans religiösa uttalanden. Bäst. Inte bara bäst på Way out west, utan bäst någonsin, alla kategorier.
- Asså vad säger man? Sex av fem? säger någon bredvid mig efteråt. Personligen tycker jag att det hade varit oförtjänt lågt.
Även lördagen bjuder på en headliner av gigantiska proportioner (nej, jag tänker inte dra ett skämt om att Prince är kort, det vore förutsägbar och lat journalistik), i och med Kanye West, men för mig handlar finaldagen snarare om det återförenade Pulp. Och de är verkligen inte någon besvikelse, trots att gårdagens Princedelirium fortfarande förvränger mitt omdöme en aning. Jarvis Cocker har ännu inte förlorat varken sitt röstuttryck eller sin underliga sex appeal, och enligt min ringa åsikt är han därigenom också - fortfarande - världens förmodligen bäste frontman.
När jag trängt mig därifrån, genom massan av fanatiker som genomlidit Pulp bara för att få bra platser på Kanye West-konserten, börjar jag göra mig redo för att lämna området. Inte för att åka hem, nej, kvällen har mycket kvar att erbjuda, utan för att prova några av de klubbspelningar som festivalpasset garanterar inträde till. Om man inte fastnat för Wests farsartade hybris finns det nämligen en uppsjö av annat. Och det är väl det som är det fina med Way out west - lite pretto, men ändå något för alla.