För en tid sedan åt jag hotellfrukost med en barnboksförfattare, en av Sveriges främsta. Hon är läst och älskad, etablerad och respekterad, prisad och belönad. Hon satt där, knackade irriterat på det hårdkokta ägget och blängde över kaffekoppen. Hon var sur på en gammal vän, en vuxenboksförfattare. Barnboksförfattaren, som också är illustatör, hade haft utställning på ett galleri och skickat vernissageinbjudan till vuxenboksförfattaren. Hon hade inte kommit till vernissagen. Hon hade inte gått och sett utställningen överhuvudtaget, hade barnboksförfattaren nyss fått veta, eftersom hon inte fått sina barnbarn med sig. "Men du hade väl kunnat gå och se utställningen själv, utan dina barnbarn", sa barnboksförfattaren inte. Hade vuxenboksförfattaren vid det här laget inte dragit den slutsatsen själv, var det väl knappast någon idé att upplysa henne om det nu. Barnboksförfattaren var inte bara sur, hon var också luttrad. Det finns, grovt räknat, två sorters författare: De som anser att barn- och ungdomsböcker kan ha ett konstnärligt värde och de som inte gör det. Det är inte riktigt så enkelt som att barn- och ungdomsförfattare finns i den ena gruppen och vuxenboksförfattare i den andra. Men låt oss för enkelhetens skull hålla fast vid den tankemodellen. Jag trodde länge att känsligheten för litteratur med god konstnärlig kvalitet skulle vara större än beröringsskräcken för böcker med förledet barn eller ungdoms hos människor som själva skriver. Men så är det inte, generellt sett, det har jag erfarit många gånger. Det har tagit sig olika slags uttryck, allt från ignorans till total vägran att ens befatta sig. Och jag kan inte tolka det som något annat än en rädsla för att förlora sin egen status, en rädsla som i sin tur bygger på villfarelsen att barn- och ungdomsböcker per definition förutsätter att en vuxen människa måste sänka sig, nivåmässigt. Kan man göra något åt saken? Det vete tusan. Personliga vittnesmål går i alla fall inte hem. Det är ingen idé att för sådana personer berätta om hur såväl Barbro Lindgrens Sparvel-böcker som Staffan Westerbergs barnpjäs Lillasyster och storebror mer eller mindre räddat livet på människor som med råga passerat myndighetsålder med. Det kanske är som den stora tänkaren från Tärnaby en gång sa: He lönt sig int förklar för den som int begrip.
