Krönika: Ingenting är längre enkelt

Jo, du läste rätt. Alla bill. Jag tyckte att de sjöng så. Jag förstod att de menade ?vill?, men jag tänkte att man kanske kan säga ?bill? i södra Sverige. Eller åtminstone sjunga. Medan bröderna var på skola och jobb passade jag på att ockupera deras rum och lyssna på rullbandsspelaren. Jag satt på knäna på stolen vid skrivbordet och la patiens. Gungade med överkroppen och sjöng med. Alla bill ju ha en vän att hålla i hand. Det var på den tiden alla tanter i kvarteret pratade på inandning. I var och varannan mening sa de till varandra: ?Jamen kan du förstå? samtidigt som de andades in och betonade varenda stavelse, betoningar som de förstärkte genom att nicka lite med huvudet. Ibland sa de att de hade det ?ostökigt? hemma. Jag förstod att de menade att de hade det ostädat, men jag tänkte att så säger väl tanter. Jag förstod att de menade det, trots att jag med egna ögon såg att de alltid hade det väldigt städat. Det var också på den tiden som somrarna var varma och oändliga. Och tämligen okomplicerade. Det doftade bensin från utombordsmotorn och hav från havet. Det fanns myggbett på benen, Anita Hegerland på svensktoppen och ormar på vissa öar. Ett år fanns en tam igelkott på bastuverandan. Det fanns inget glykemiskt index och inga apatiska barn. Det fanns Vietnamkriget, men ingen TV i sommarstugan. På gott och ont biter man i kunskapens frukt. Man inser att vissa saker har man fattat fel och ingenting är längre särskilt oskyldigt. Tanterna med sina ?ostökiga? hem hade kanske behövt vara lite mer behövda. Igelkotten skulle kanske inte ha fått mjölk till den råa mörten. Och krigen fanns ju där. Med eller utan TV. De enda som år efter år verkar kunna visa upp sina mjölpåsar utan att skämmas är Sven-Ingvars. Men man vet ju aldrig. Nej, ingenting är längre enkelt, det ska gudarna veta, men vad sommaren anbelangar så har jag bestämt mig för att den behövs. Oavsett. Som något att försiktigt vidröra. Som något att försiktigt vidröras av. Som en nåd, kanske, att stilla bedja om. Som en koral. Som en vila. Som en återhämtning. Som en glömska. Som en sinnebild för ? ja, ni vet, allt det där som Carl-Anton sjunger om. Och medan klotet långsamt snurrar och jordaxelns lutning ger oss här på den övre halvan lite mer sol och ljus att röra oss med ett tag framöver, kan man ju alltid läsa en bok. Eller lösa ett korsord. Eller försöka lära sig namnet på ytterligare en blomma. Eller bekanta sig med något fler fågelläte än gökens och bofinkens. Eller lyssna på svensktoppen. Nu tänker i alla fall jag ta sommarlov. Och så hörs vi till hösten igen. Fast bara om du bill. Förlåt, jag menar vill.

Krönika: Ingenting är längre enkelt

Jag var sisådär fem och satt på stolen i storebrödernas rum och sjöng högt och gladeligen med i Sven-Ingvars dänga. Alla bill ju ha en vän att hålla i hand.