Det är lustigt hur saker och ting kan betyda helt olika beroende på sammanhang. Som när Thåström på sin Skebokvarnsv. 209 sjunger "ingen sjunger blues som Jeffrey Lee" och menar det rätt så bokstavligt, det vill säga, att den numera avlidne Gun Club-sångaren hade en unik röst och ett unikt uttryck. Han menar inte nödvändigtvis att ingen sjunger blues bättre än Jeffrey Lee Pierce (även om det är lätt att förmoda det vara just Thåströms åsikt i frågan).
Häromsistens spelade Wilko Johnson på Kulturens hus. Jag tillhör dem som såg honom på Valsberget i Piteå redan 1985. Jag var inte särskilt gammal då, 16, men var ändå fast övertygad om att det måste finnas mer än pubrock i världen att lyssna på. Jag visste såklart som den nörd jag var och är att Wilko Johnson spelat gitarr
i Dr Feelgood, en av pubrockens stora förgrundsgestalter och en av anledningarna till att den engelska punken föddes (som en motreaktion till bland annat denna genre) och lät som den lät (som pubrockens oäkta barn: lite argare, men i grund och botten likadant).
Jag hörde flera gånger folk som sa att ingen spelar gitarr som Wilko Johnson. Och eftersom det var hans kväll så var det underförstått att det betydde att ingen var bättre. Ja, alltså, jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag vill ju inte förringa Johnsons gitarrspel och ännu mindre hans utspel, han är en uppenbarelse live.
Den som någonsin sett The Clash live eller, som i mitt fall, videoupptagningar från deras tidiga spelningar borde kolla in Wilko Johnson: han glider argt och hyperintensivt omkring över scenen med maniskt uppspärrade ögon. Precis som salig Joe Strummer brukade göra.
Vad jag dessutom hörde sägas under kvällen var att "ingen spelar bas som Norman Watt-Roy". Men plötsligt hade betydelsen förskjutits något. För det var inte alls lika säkert menat som ett vördnadsfullt uttryck för denne mans unicitet. Ofta följdes nämligen detta påstående av höjda ögonbryn som betydde: "Som tur är." Och jag höll med. Maken till irriterande musiker har jag sällan skådat eller hört.
Det faktum att Johnson snittat på 200 spelningar om året sedan mitten av 1960-talet och fortfarande besitter denna remarkabla energi, alldeles oavsett om den är medfödd eller påhejad av kemiska hjälpmedel, är sjukt beundransvärt. Men i övrigt. Suck. Den här deppiga slentrianmässiga bluesen med texter om unga tjejer och sega shufflekomp som bara pågår och pågår tills man blir tokig. Och måste hitta på något eget.
Som punkarna i London gjorde en gång i tiden, med den skillnaden att de slängde ut två av ackorden i bluesvändorna och spelade ett (krautrock) i stället, eller fyra (pop). Men samtidigt så tog man vad man hade, litegrann. Det vill säga man spelade på små ställen, pubar, med allt vad det innebar: en häcklande och konfrontativ publik som ville se något de var vana vid att se.
Punken var väldigt social och synlig på så sätt. Man såg ut på ett visst sätt och fick således lära sig springa väldigt fort, eller att slåss, man hade inte riktigt tid att vara musikaliskt superinnovativ och lät således ungefär som den musik häcklarna skrek efter, även om ingen av parterna riktigt begrep det.
Och för att återknyta: ingen sjöng verkligen som Jeffrey Lee Pierce: en överviktig, missbrukande, blonderad vit man med gäll röst. Och med en begåvning helt utöver det vanliga. Han var unik, om än på ett helt annat sätt än Wilko Johnson.
Blues kan betyda så mycket, det var väl dit jag ville komma med det här egentligen. Den Wilko Johnson representerar är i mitt tycke den allra tråkigaste bluesen (fastän han alltså, paradoxalt nog, är dess allra främste representant), även om den antagligen är den mest spridda.
Musik som cementerar föreställningar om hur saker och ting ska vara snarare än att ifrågasätta status quo, när punken och senare Jeffrey Lee Pierce väl kom tänkte man att man skulle slippa det där. Att ingen verkligen skulle spela blues som på Stadspuben i Luleå längre. Men ett drygt decennium senare står man där med en kall och lyssnar på bluestolvor igen, och har på det hela taget rätt trevligt. Det är förstås småstadsmänniskan prerogativ litegrann, att man (som punkarna en gång i tiden) tager vad man haver: det är ju inte så att det samtidigt på en annan scen i staden står någon och förnyar eller nåt, exorciserar sina demoner, liksom. Men ändå. Man borde skämmas.