För sex år sedan flyttade jag nittio mil närmare Stockholm. Och hamnade längre bort i utkanten än jag någonsin befunnit mig. Märkligt, kan tyckas. De parametrar som bestämmer vad som är centrum och vad som är periferi är tämligen intrikata, det behöver man knappast ha en professur i sociologi för att inse. Reaktionen när jag för utomsocknes berättar var jag bor talar sitt tydliga språk. Först den skeptiska blicken. Sedan utropet: "Hur hamnade du där?!" Jag har aldrig varit överdrivet planerande när det gällt de stora dragen i livet. Jag har sedan jag flyttade hemifrån bott på elva olika ställen, de flesta av dem i Luleå. Ibland har praktiska omständigheter lett till byte av bostad, andra gånger har det handlat om omstörtande livskriser och vid några tillfällen har rätt och slätt en gnagande leda fått mig att packa flyttkartongerna. Då det ofta har handlat om snabba beslut har det fått bli vad som stått till buds. Och eftersom jag blir lätt nervös av alltför homogena sammanhang, har jag aldrig aktivt sökt mig till platser som är "inne" eller "rätt". Många gånger har folk sett frågande på mig och verkat undra om jag är helt tillräknelig. Men av alla ställen där jag haft min adress, har inget betraktats som lika ohippt som Norrtälje, den saken är ställd utom allt tvivel. Roslagens famn må vara besjungen. Saltkråkor och skärgårdsdoktorer må ha lagt sig som bomull runt folksjälen. Sommartorpare, Harley Davidson-entusiaster och lindyhoppare må vallfärda till dessa trakter under semestertider. Men att på fullt allvar påstå att man bor i den här lilla staden året om, tänder inte direkt beundrande lysdioder i lyssnarens ögon. Bilden av platsen skapas nu inte bara utifrån. Som nybliven kommuninnevånare blev jag snabbt varse att en stad som ligger sex mil från huvudstaden kan bära på långt större komplex än den som ligger en fjorton timmars tågresa bort. Och jag har nog aldrig hört epitetet "stockholmare" uttalas någonstans med samma föraktfulla tonfall som kan vara fallet här. Visst finns många som har ambitioner inte bara för sig själva, utan också för den här platsen. Men jag tror inte riktigt på det där med att sätta orter "på kartan". Av det enkla skälet att de redan finns där. Och nog också för att uttrycket vittnar om ett underläge som man själv har placerat sig i. Ödmjukhet i all ära, men det är lite på samma sätt med städer som med människor - de som tar sig själva för givna behöver aldrig understryka sin egen existens.
