Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
SOM JAG VID något tidigare tillfälle har för mig att jag har påpekat, så var det den ständigt piprökande reportern Steve Ropers ?fel? att jag blev journalist.<br>Han förekom i gamla Seriemagasinet och ett så spännande liv som han hade; avslöjande diverse skandaler i parti och minut och jagande efter skummisar och annat kul, det ville jag också ha.<br>Alltså siktade jag väldigt tidigt på att bli reporter. Men förutom Steve Roper, som från väldigt tidig ålder (hos mig) ständigt hägrade där bakom molnen av trygghetsframkallande piprök, så skaffade jag mig också andra journalistiska idoler.<br>Jag har fortfarande omfattande klippsamlingar kvar från DN av sånt som signaturen Jolo (Jan Olof Olsson) skrev. Av någon anledning; det var nog förresten för att jag någonstans fick syn på uppgiften att det var han som skrev de monologer som Ernst-Hugo Järegård framförde i TV-programmet Timmen varje lördag kväll cirka 1966 och som kallades för ?Farsan?, som jag drabbades av ambitionen att jag ville läsa allt som denne Jolo skrev.<br>Då var jag tolv år. Och varje vecka hade Jolo en kolumn (jag visste väl inte då att det kallades så, men i alla fall) i DN:s söndagsbilaga. Och dessa klippte jag ur. Nogsamt. Att han också var nyhetsreporter och då kopplade bort signaturen Jolo ? det upptäckte jag först senare. <br>SÅ JOLO BLEV en idol. Och är det egentligen fortfarande. En reporter med känsla för de formella oväsentligheternas magi i en text; en skribent med omisskännlig ?fingerspitzgefuhl?, som kunde skriva med lätt buren lärdom om även svåra saker, en flanörstilist iförd pipa (han också!) och tweed, som tog sig fram genom Europa (särskilt Irland, England och Östtyskland) samt USA och skrev hur många artiklar, kolumner och böcker som helst.<br>Sedan hade vi signaturen Cyrano, som egentligen hette Gunnar Söderholm (ÄNNU en piprökare!) och som jag också läste från ungefär tolvårsåldern och framåt. Verksam i Kuriren, förstås.<br>Jag hade börjat fascineras svårt av film vid den här tiden och varje lördag hade denne man en filmkrönika i Kuriren. Även dessa klippte jag ur (det var många saxar i min närhet som blev ovassa) och så gick det så småningom även upp för mig att det var Söderholm som skrev filmrecensioner som Cyrano. Så då klippte jag ur dem också.<br>Ett drygt årtionde framåt i tiden så skulle jag bli kollega med Gunnar Söderholm. Han blev något av en ibland välvillig och vid andra tillfällen lynnigt sträng mentor till mig. Men jag berättade aldrig för honom att jag vid ett tillfälle i min tidiga ungdom hade varit på samma biografföreställning, på gamla Forellen i Luleå för övrigt, som han och Expressens Norrlandsreporter Palle Abbing (han kände man igen från bilder i den tidningen) hade varit på.<br>PALLE ABBING, MED valrossmustacherna och för övrigt ett utseende som en pensionerad engelsk kolonialöverste skulle ha avundats honom, skrattade så att rappningen på biografens väggar höll på att lossna. Men mitt i filmen reste sig de bägge gentlemännen helt oceremoniellt och lämnade broderligt småpratande biografen. Men det stod likafullt en detaljerad recension av det filmiska aktstycket i fråga, i tidningen nästa dag.<br>Jag lärde mig av detta hur saker och ting uppenbarligen också kunde ombesörjas, inom recensentbranschen.<br>I mitten av 1960-talet fanns det fortfarande bara en enda, självklart svartvit, TV-kanal. Och det visades en (1) långfilm i veckan i den. Jag såg hängivet vad det än handlade om. Och han som skrev om filmerna i tidningen Röster i Radio (sedan länge nedlagd) var Torsten Jungstedt. Min fjärde journalistiske idol.<br>Av honom lärde jag mig att älska kuriosadetaljer. Han var expert på sådana, nämligen. Jungstedt visste ALLT om film. Han var svårartat originell, nämnde alltid detaljer som det aldrig gick att få någon annanstans och framstod allt mera som ett enmansuniversitet när det gällde film och, så småningom, även när det gällde deckare och skräck.<br>Givetvis har jag kvar ett tiotal sprängfulla pärmar med klipp av honom. Och senare har jag haft det stora nöjet att sammanträffa med detta orakel också. Han hade ju även träffat alla: Walt Disney, Hitchcock, Charlie Chaplin, den lugubra skräckskrivande damen Shirley Jackson som en gång praktiserade voodoo mot sin bokförläggare, så att han ramlade i skidbacken och bröt benet.<br>Torsten Jungstedt lever fortfarande, men har numera sedan länge pensionerat sig som skribent och filmbedömare. Han har dock min eviga respekt.<br>Det kom också en tid när jag började upptäcka amerikanska journalister och jag skaffade mig kunskaper om ? och böcker av ? dem via postorderköp från boklådor i Stockholm som Sandbergs och Hörnan. En av dem hette Grover Lewis. En annan Gay Talese. En tredje Jimmy Breslin. Och en fjärde Pete Hamill. Men detta är så säreget intressanta personer att jag väntar med att berätta om dem till nästa vecka, eller så.<br>Och intill dess: Lev Väl. Väldigt många är så snälla och framför sina hälsningar till min katt Malin. Vad göra annat än att hälsa tillbaka från henne. Nådigt, som det anstår ett kattmajestät.<br>Och rekommendation av Peter LeMarcs senaste skiva Sjutton sånger (Sony BMG). Alldeles otroligt bra och detta i så stor utsträckning att det kommer att berättas mera om den. Så det här är bara en liten appetizer ...
