Dagens Nyheter drar ner rejält på sin kulturredaktion, vilket skapar debatt. Dessutom viss skadeglädje hos konkurrenter som redan gått igenom tidningskrisens stålbad eller som aldrig någonsin fått de resurser som skulle krävas för att kunna bedriva en verkligt avancerad kulturjournalistik.
I tv:s Debatt satt i veckan en liberal debattör och talade om "allmän vänstersekterism" och elitism, men erkände samtidigt att DN:s kultursidor kickade igång honom mer än tre koppar kaffe om morgnarna, effekten satt kvar ända fram till lunch. På diskussionsdramaturgins andra kant satt försvararna, de som talade om vikten av kultursidor som en förutsättning för demokrati. Så långt är allt som det brukar. Ändå har någonting hänt, något som borde vrida diskussionen ytterligare ett varv. I en tidningsvärld där det snart uteslutande talas pengar finns det inte längre några kommersiella argument för att inte satsa på kulturjournalistik. Kultursidor är nämligen viktigare än någonsin för läsarna, som i dag enligt undersökningar läser kultur i lika hög utsträckning som exempelvis sportjournalistik. Ändå väljer tidningsledningar att minska på kulturmaterialet, eller som i fallet DN, att säga upp anställda och frilansare. Den första svenska kultursidan publicerades i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 1918. När Carl-Adam Nycop startade Expressen 1944 bestämde han sig för att satsa på kultursidan som en motvikt till den hårda nyhetsorienteringen i tidningen i övrigt. Dagens Nyheter följde samma spår och etablerade sina vid mitten av det förra seklet. Lokaltidningarnas kultursideshistoria är betydligt yngre och dateras några decennier senare, vilket inte innebär att man inte ägnade kulturjournalistik intresse tidigare. Men nu fick kulturmaterialet särskilda redaktörer och egna avdelningar. I vilken tidsanda föddes dessa kultursidor, kan man ju fråga sig. Och framför allt - hur ser tidsandan ut där man gräver gravar för den kvalitativa och kostsamma kulturjournalistiken? Jag tycker inte att DN är bäst i världen på kulturjournalistik. Sverige är ett litet provinsiellt land och när landets största morgontidning inte tar sitt ansvar, vare sig för riket eller för det internationella kulturlivet, kan jag också kickas igång ända fram till lunch. Men argast har jag nog blivit av ängsligheten, de senare årens strävan att ligga rätt så rätt i tid och åsikter att det mesta blir svalt. Å andra sidan - kulturjournalistik ska väcka känslor, vara den röst man diskuterar mot eller med över frukostflingorna. Nu tystnar flera av landets viktigaste röster i Sveriges största morgontidning. Enligt uppgift ska en av de klokaste, Nina Björk, vara på väg att säga upp sig. Som läsare känner jag besvikelse och ilska. Som kulturjournalist står jag frågande inför skadeglädjen. Att landets dominerande tidning får minskade resurser för avancerad kulturjournalistik innebär inte att andra får mer. Det blir förmodligen tvärtom med den saken.Krönika: I vilken tidsanda grävs graven?
Så jobbar vi med nyheter