Krönika: Hur synd är det inte om människan?

Jag var åtta år. Familjen hade rest ner till Stockholm på semester. En kväll gick vi på Chinateatern och såg Svenska ords Gula Hund som faktiskt spelades under sommaren. Ingen funderade på om jag var för ung, sladdbarn som jag fick alltid vara med på allting, utom barnförbjudna filmer. Då fick jag stanna hemma med något äldre syskon och uppleva barnförbjudna saker live i stället. Men det är en annan historia. Det var inte första gången jag befann mig på en teater, inte sista heller för den delen. Men hur jag än vrider och vänder på det kom den här gången att bli särskilt minnesvärd, en teaterupplevelse för livet, sällan överträffad. Formulerat så här långt efteråt låter det riktigt sorgligt - en höjdpunkt redan vid åtta års ålder! Hur synd är det inte om människan? Inte alls faktiskt. Därtill var upplevelsen alldeles för storartat lycklig, för att inte säga vägledande. Utan att fatta det ställdes jag inför något nyskapande och okonventionellt, scenkonst där hela ensemblen befann sig på scenen hela tiden, själva flyttade runt rekvisitan och lät det ena numret haka i det andra som i en enda lång improvisation - sånt hade man inte sett tidigare. Själv såg jag vuxna som lekte på scenen, lekar som var både allvarliga och superroliga på samma gång. Som de där romerna i hyreshuset - mer svenska än barnfödda svenskar i assimileringens tidiga 60-tal - som till slut brister ut i en nationalsång bearbetad till sin absoluta fördel som fick publiken att dra efter andan och skrattande undra om det verkligen var tillåtet - vi pratar ändå 60-tal. Och så juvelens krona, inte minst för en åttaåring. Mahatma Ekman, ett paradnummer utfört av Gösta Ekman som därmed började beskrivas som "blek och skön och vansinnigt rolig" från att bara ha varit "blek och skön". Numret annonserades som en "spiritistisk seans" där Mahatma Ekman försökte hålla en föreläsning om vikten av att vara vän med tingen. Jag minns ett blädderblock på en ställning, en turban och ett fruktansvärt snubblande kring alla dessa ting som vägrade besvara hans vänskap. Oförglömligt, men så marknadsfördes Gula Hund också som "Revyn som den minnesgode sent kommer att glömma". Men minnen behöver som bekant hjälp på traven. Min egen Gula Hund-historia har fått konturer av Klas Gustafsons Gösta Ekman-biografi Farbrorn som inte vill va’stor (Leopard förlag), en väldigt sympatisk skildring av en människa som "var kändis redan som spermie" men som redan som 25-åring hade erövrat en egen suverän plats i den svenska teaterhistorien. Dessutom i en genre som inte alltid betraktats som lika fin som mycken annan teater, trots alla färdigheter som krävs för att det ska bli roligt på allvar. I Gösta Ekmans och Klas Gustafsons sällskap färdas jag genom 1900-talets svenska teater- och filmhistoria. Vandrar arm i arm med Victor Sjöström i Filmstaden, ryggar inför Ingmar Bergman på Malmö Stadsteater, seglar till Guatemala med Hasse Ekman och Sickan Karlsson, delar en nattmacka i köket med Karl Gerhard - snacka om att ett liv kan sträcka sig långt! Och än är det inte slut, varken boken eller livet. Man kan vara glad för mindre.

Krönika: Hur synd är det inte om människan?

Det måste ha varit under mitt allra första sommarlov jag satt där. Ganska långt fram i salongen. Genom åren har jag funderat på det där - i minnet är det sommar, vilket inte borde stämma med den mörka teatersalongen. Nu vet jag hur det var.