Krönika: Hur sexig är dansbandskvällen?

FINNS DET NÅGON sex appeal i dansbandsbranschen? Den frågan ställde nöjesredaktör Granström inför min första krönika i Kuriren. Det föranledde mig att gå (eller rättare sagt flyga) hem till Blekinge och fundera. Vid en första anblick ser det ju ganska torftigt ut på sexfronten. Ett dansband i illa sydda glitterkavajer (tyvärr finns de ännu) spelandes "Rosor doftar alltid som mest just när det skymmer" Och 50 andra sånger om olycklig respektive lycklig kärlek. Den nasala sångaren är dränkt i reverb (alltså eko-eko-eko) och trummaskinen viker inte en takt. Glöm inte bandets vackra (?) leenden och så antingen ivrigt buggande publik (såna med vattenflaska och extra handduk) eller aspackade 50 plussare som möjligen hittar takten på väg till baren. Om en sådan finns. På sin höjd kanske publiken festar loss på kaffe och fabriksgjord mazarin. Kan detta någonsin bli sexigt? Svaret på frågan är ja! Tänk dig en sommarkväll i Norrbotten. I den bästa av världar är det plusgrader och kanske till och med varmt. Bilarna strömmar till. Det ligger förväntan i luften. Visst åker fickpluntorna fram här och där. Utanför husvagnarna ligger fläskfilén på grillen och varje vagn har sin egen dansbandskonsert. Inne i logen börjar kvällens band spela. Golvet fylls snabbt. Orkestern gör sitt bästa för att göra publiken glad. För det är vad den svenska dansbanekulturen handlar om. Glädje. Här, i den svenska folkparken eller på logen eller krogen, finns nämligen komponenterna som gör att vi kan släppa på vår stela fasad. Svenskar är ju inget inbjudande folk. Sätter du dig bredvid någon på bussen om det finns många tomma platser? Tittar du folk i ögonen i tunnelbanan? Hjälper du någon som trillat av cykeln? Listan kan göras lång, men jag tror du förstår. PÅ DEN SVENSKA dansbanan får du, helt legalt, ta i en annan människa (i 99,9 procent av motsatt kön). Hålla henne tätt intill dig. Han för. Hon följer. Midnattssolen lyser och det doftar sommar (förlåt alla gräsallergiker). Plötsligt är det okej att känna hennes kropp mot sin i ett par minuter. Kanske någon du aldrig träffat förr och aldrig kommer att träffa mer. Hur kan någon säga nej till detta? Motiven för att dansa kan förstås skifta. Allt från att verkligen metodiskt gå ut för att ragga till att se dansen bara som en motion. Fast jag är övertygad om att nästan alla, även om långt ifrån alla skulle våga erkänna det, dansar för beröringens skull och glädjen att få komma andra människor nära. I vår stela tillvaro har vi alltså hittat ett sätt att närmas. Och där dansbandet är själva nyckeln till det mötet. Med enkla låtar som fyller syftet. Och här på logen, den där ljumma sommarnatten, uppstår attraktionen. Kanske över en tät foxtrot eller i kön till kaffet och mazarinerna. Inte det snabbt flyende krogragget över en violshot på Cleo, utan det lite mer försiktiga, trevande. Fast resultatet kan ändå bli samma som på krogen, om man så vill ... Så visst, redaktör Granström, finns det sex appeal även i dansbandsbranschen.