Jag bevittnade nyligen en tv-intervju med Henrik ”Obersturmbannführer von ironi und distansering” Schyffert och hans egen Sancho Panza, Johan Rheborg, där det strävsamma paret krattade för aktuella tv-serien Allt faller. Spörsmålen varierade men en central linje i intervjun var närhet, svärta och avund som stundom klingar ut i skamfulla beteenden. Då vi pratar om två högeligen begåvade herrar med halva livet i trunken och massor av erfarenhet av tv, film och teater borde detta inte förvåna nämnvärt, men jag lät mig fascineras av deras språkbruk och ansats till att rent av framstå som mänskliga.
Avsaknaden av mensa-smart referensporr (ni vet när man till exempel plösligt säger Rudolf Schenker eller Klaus Heidegger mitt i en mening) vaggade in mig i en känsla av autenticitet. Lätt tagen av detta masserade jag ämnet vidare och kom fram till att dessa två Killinggäng-legendarer just spelat upp en sketch man själva mycket väl kunde ha skrivit för 20 år sedan. Pretentioner och hudlöshet var nämligen lika förenligt med dessa herrar då som Ingemar Bergman och Peter Flacks Hjalmar-revyer. Man sluggade vilt och var kraftigt beroende av det etablerade för att kunna förkläda sin mobbing i underdog-kostym.
Detta ädla uppsåt skamfilas dock något då det inte finns en manlig (det handlar uteslutande om män) bullie-humorist idag som inte står på kö för att visa strupen, ta höjd och visa upp sig som Ein Mensch. Det vi ser är en hype och en tydlig trend.
Andres Lokko (också en Killing-jugend) sitter med Kristian Luuk (Killing-hangaround) i Podradioprogram och spiller ut sina hjärtan i allehanda privata ärenden. Vidare har vi Luften är fri-humoristerna Filip & Fredrik som i intervju efter intervju, med gråten i halsen, bedyrar sina ”rena motiv”. Olle Palmlöv blev tagen i örat och sedermera tv-reseledare efter en mindre lyckad George Jones-biltur. Han verkar trivas i lugnare vatten. Kul. Alex Schulman kämpar på med sin skolgårdspenalism men försöker likväl ändå. Det är glädjande. Härligt. Lillebror Schulman paddlar dock outtröttligt på i kloaken, oberörd av den fekala bouquet han inte längre känner stanken av. Trist.
Jag saluterar denna elits ansats och jag gläds åt deras nyfikna letande efter uttryck som inte opererar på andra människors värdighet. Låt mig dock assurera er om att: Dessa herrar har inte tagit ett korkat karriärsteg i hela sitt liv och det är inte aktuellt att börja med det nu. Lejonparten av deras humor ligger fortfarande i överkörningen och man har vässat sina vapen mot radhussveriges indolenta brynsten i så många år att man till stora delar inte längre förmår att kontemplera emotionellt. Detta är helt sonika ett nytt format för att nå en ny publik. Inget att yvas över.
Även om det är en fåfäng piruett vi bjuds på vill jag ändå salutera detta trendbrott. Jag blir berörd och märkligt nog även lite stolt över dessa von oben-baroners utvecklingskurva. Jag tror att vi bevittnar deras första babysteg mot värmen och värdighetens omhuldande famn. Det är till och med lite vackert.