Skådebanans Eva Plumppu, projektledare för Kulturnatten i Luleå, måste ha någon form av superkraft. I ett Marveluniversum skulle hon kallas The Organizer. Lördagens rasande kulturrejs, med 200 programpunkter spridda över stan, kan inte förklaras på annat sätt.
Med ett sådant utbud finns inga ursäkter. Det enda som står i vägen för ett fläskigt kultur- och nöjesfrosseri är besökarens egen avsaknad av superkrafter. Kulturnatten kräva nämligen extraordinär logistisk förmåga och spring i benen. Men med lite självdisciplin och ett tajt schema, utan allt för många vimmelstopp, kan man konsumera närmast oanständiga mängder gratis kultur. Det är fränt.
Det är bara att applådera de kulturutövare, i synnerhet proffsen, som utan gager fyller scener, parker och utställningshallar med skönhet, fulhet, glädje, ilska och ja, liv.
Jag missade många akter jag verkligen hade velat se. Ibland är det svårt att välja. Musikomat hade jag såklart velat besöka, Filmpool nords visningar (särskilt Gunilla Breskys Nattens häxor som jag ännu inte sett), för att inte tala om Norrbottens museum där nybildade kulturföreningen Kluster bjöd på konsert.
Men missandet är faktiskt en del av själva grejen.
Kulturnatten är en upplevelsekulspruta där oetablerat möter etablerat och där gränser mellan ful- och finkultur suddas ut. Ett stort antal människor - med vitt skilda preferenser - tillägnar sig inom loppet av ett dygn varierande kombinationer av kultur- och nöjesevenemang. Dagarna därpå krockar dessa människor i olika sammanhang, pratar om helgen som gått, ger varandra tips och varningar.
"Jag såg ditten och datten. Ditten var grymt bra, men datten var riktigt risigt."
"Vad tycker du? Jaså, du gillade den där skrikiga sångaren. Själv såg jag ett band jag aldrig hört förut - vilket sväng! - du borde se dem någon gång."
"Jaha, så det var intressant med repetitionerna på teatern. Ja, kanske man skulle gå och se den där pjäsen ändå."
Sedan kan man ju hoppas att Skådebanans arrangemang bidrar till ett ökat intresse för kultur- och nöjeslivet, till fler scener och klubbar samt en kulturpolitisk inriktning som ger fler skickliga musiker, dansare, konstnärer, författare och filmmakare möjligheter att leva på sitt arbete. Så har kanske inte varit fallet hittills.
Hur som helst, här är ett axplock från min lördag. När jag sena kvällen lämnar Kulturens hus med en sovande unge över axeln har jag några riktigt speciella upplevelser i systemet.
n Min son vill lyssna på hårdrock. Vi slinker in i Lilla salen i Kulturens hus. Först ut är Luleåbandet Raven Heretic som älskar Saxon, Mötley Crüe och W.A.S.P. Sångaren Tobias Sundman - Toby S Blackborne - är kittad från tårna och säger efteråt: "Musiken är viktigast men vi kör hela 1980-talsgrejen fullt ut. Vi tror på det vi gör och tycker att det är jävligt bra." Min son är i sjunde himlen. För honom öppnar sig en ny värld.
n Störningsjouren på Restaurangscenen, sjukt duktigt gäng från Musikhögskolan i Piteå. Radiohitar i skuttig, akustisk tappning. Kul! Tackar ödmjukast för en finfin version av Bad Romance.
n Oblivion, också på Restaurangscenen - argentinsk tango som får hjärtat att rotera runt sin egen axel. Jag är kär.
n Därefter på samma scen, Anja Storelv Band. Ståpälsen går inte att kamma ned, någonsin. Bara så bra, rakt igenom.