Den ambulerande bajstårtan Melodifestivalen rullar inom kort in på arenan för att ta oss än närmare den totala koman – och det finns ingen som hör dig skrika i Christer Björkmans universum. Det är den femte årstiden, en Game of Thrones-vinter att uthärda i katatoni och mutism. En nation av One piece-babianer stirrar håglöst in i detta svarta hål av ingenting.
Melodifestivalen (ni som säger ”Mello” förtjänar tio års fängelse) har dessutom gett födelse till ett fenomen som jag skulle vilja påstå är unikt. En dysfemism för den homosexuelle mannen och ett uttryck för ultrareaktionism. Jag pratar givetvis om: Schlagerbögen.
När en ung, homosexuell, svensk man ska premiärdoppa sina tår i den musikaliska oceanen, blåser vi som nation genast upp en barnpool att plaska i. Och denne unge man vallas sedan långsamt in i Thomas ”Klipp mig” G:sons varma spilta. Här ska schlagerbögen bo, förkovra sig och verka.
Jag anser att detta är ett förtryck. Internt som externt. Och ett katabolt uttryck som ger stereotyper vingar. Unga mäns drömmar kvävs.
Jag anser också att detta fenomen är en lavett i rockhistoriens anlete. Ni förstår, rockhistorien är nämligen sprängfylld av rockande bögar. Rockande bögar som format musikhistorien, sålt ut arenor och krattat manegen för efterföljande med hits fasthamrade på Billboards förstaplats. Låt mig massera ämnet vidare genom att helt sonika räkna upp några av dessa ikoner:
Little Richard var (jämte Elvis Presley) arkitekten bakom rock ´n´ roll. Med sin explosiva scenpersona och fantastiska röst uppfann han en ny musikstil. Hans monsterhit Tutti Frutti hette ursprungligen Tutti Frutti good booty och hyllade sex mellan män där bara tullen letar. En ikon och förgrundsfigur.
Elton John tog Liberaces scenkläder, mixade upp detta med fantastiska låtar och ett makalöst pianospel, djupt rotat i boogie woogie-traditionen.
Rob Halford, sångaren i det största metalbandet genom tiderna – Judas Priest – var inte bara rockgud utan också stilikon deluxe. Hans läderbögsextravaganza standardiserade en hel generation engelska svetsares garderober. Detta är vackert på så många nivåer att jag måste ligga ner och vila.
Freddy Mercury. Arenarockens ärkebiskop och medlem av ett av rockhistoriens största band, Queen.
Michael Stipe, USA:s alternativa rockgud. R.E.M:s 90-tal var episkt.
Gaahl, före detta sångare i Gorgoroth, ett av Norges största black metalband och storkund hos den lokale slaktaren.
Jag vill se ett paradigmskifte där trötta rockgubbar som jag snällt får maka på sig. Jag vill se bögar jucka med Flying V-gitarrer, kasta fårtarmar på varandra och sjunga om eld, demoner och stål. Är det för mycket begärt? Det var ju trots allt bögarna som, i allra högsta grad, uppfann rocken.