Krönika: Gubbarna vid mixerbordet

Sedan snart två år tillbaka jobbar jag som frilansjournalist på heltid. Har ett litet kontor jag går till tre dagar i veckan, resten av tiden sitter jag hemma i soffan med laptopen i knät.

Kultur och Nöje2011-02-15 06:00

Det är rätt bekvämt sådär nuförtiden då man inte behöver ringa någon. Stora idéer om reportage mailar jag direkt till DN-chefen. Han svarar oftast samma dag, oftast nej tack, men han svarar i alla fall.

Efter tio år som kulturjournalist vet jag oftast vad en bra idé är och vad den ska innehålla. Och jag vet rätt bra vad de olika typerna av skrivna medier är ute efter. Hur man ska skriva. Vad man ska fråga. Vilken vinkel de vill ha. Hur man ska tänka nytt på gamla ämnen så man kan få in dem i tidningen ett år till.

Men en vinkel jag aldrig får till är den kvinnliga musikern som på allvar och hela vägen lyckas på egen hand DIY-stil (do it yourself).

Sedan ett år eller så är jag en av tidningen Studios fasta skribenter. I Studio skriver man för musikskapare och jag får nörda rejält om mixerbord, plug-ins, musikprogram och vilka mikrofoner som ger vilket typ av sångljud.

Ibland frågar en kompis vad jag skriver om, då brukar jag säga “olika gubbar vid mixerbord" som det korta svaret. För så är det oftast. Jag åker till olika studior och pratar med gubbar vid stora mixerbord och dricker blaskigt kaffe i odiskade koppar.

Sist gjorde jag ett stort reportage om Petra “September" Marklund och hur hennes hits blir till. Gången innan det var det Veronica Maggio som berättade om hur hennes nya, ännu osläppta platta tog form. Hur de spelat in den, vad de använt och hur de gjorde när de spelade in med en gammal orgel som mixades via ett analogt reverb, och om de kan tipsa om nåt som gör att Studios läsare kan göra så med sin orgel och ... ja ni fattar. I båda fallen så tystnar Veronica och Petra direkt när jag frågar "kan man få se lite i datorn hur ni gjorde den där låten". Då faller tjejen tillbaka, tittar ner i kaffekoppen och så tar gubben över. För de har ingen aning. Eller i alla fall väldigt liten aning om hur de spelat in. Hur de skruvat till sitt sound på gitarren eller vilket analogt reverb som gjorde lyxen på toppen av sångljudet.

Varför är tjejer så ointresserade av teknik? Varför är det alltid en gubbe, eller åtminstone kille, som producerar, mixar och spelar in? Både Petra och Veronica kan skriva låtar. De kan sjunga in dem, och de kan verkligen stå på en scen. Jag fattar inte detta. Det är ett problem. Det känns som vi som ska lyssna på den där musiken kommer få mycket sämre musik fast vi inte fattar det själva för att så många tjejer väntar på att gubben/killen ska ha tid att mixa, spela

in, kunna mikrofoner och få det “att låta sådär lyxigt som det gör på radio". Jag vill inte lyssna på musik som gubbar gör på samma sätt som gubbar alltid gjort, jag vill lyssna på musik som låter nytt.

Och säg inte Robyn nu, för hon kan inte heller producera. Inte så bra att hon gör det själv på sina egna plattor i alla fall.

Ni som vet något om detta, och varför det blivit så får gärna maila mig på
granstrom.klas@gmail.com

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!